Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faststäldes älven. Tyskland mellan Oder och Elbe, från Östersjön till
Sach-sens gräns var dermed i Gustaf Adolfs händer. Han kunde nu begifva sig
xipp till östersjötraktema och åter insätta de förjagade hertigarne af
Mecklenburg. Det var en handling, som ej förfelade att göra djupt intryck på
sinnena. Nyheten, att Wallensteins välde vid Östersjön var slutadt och Ferdinand
II:s afsättningsdekret tillintetgjordt, var den, som aflöste nyheten om
Magde-burgs fall. Den stälde redan Gustaf Adolf i dagern af Tysklands befriare.
Ett år var nu förflutet sedan landstigningen vid Peenemtinde. Utmärkt
af glänsande bragder hade det fälttåg, som förts, icke varit. Intet faltslag
hade ännu vågats eller vunnits; blott en enda betydande fästning hade med
vapen eröfrats. Men med seg och liksom borrande kraft hade Gustaf Adolf
trängt fram; genom en rad af insigtsfulla strategiska manövrer hade han
tvingat den öfverlägsne motståndaren att vika. Mer än äfven det glänsande
segertåget från Breitenfeld till Donau och derifrån tillbaka till Ltitzen har detta
första år af hans tyska fälttåg vunnit krigarnes beundran, en af de störstes
i alla tider, Napoléons, framför andras. När han nu åter upptog
krigsoperationerna, var det allt jemt med samma strategiska beräkning, samma lugna
försigtighet, som är det utmärkande draget för honom såsom fältherre.
Hans närmaste mål blef nu att fatta fast fot vid Elbe för att försvara
det redan vunna; ännu var han för svag att kunna möta sin fiende i öppna
fältet. Vid Tangermimde gick han på en skeppsbrygga öfver floden och slog
i midten af juli 1631, på den punkt, der Havel sammanflyter med Elbe, det
berömda lägret vid Werben, stort nog för att rymma en hel här. Det
var en ställning med fältherrens snilleblick utvald. Han kunde härifrån på
en gång trotsa den öfverlägsne kejserlige generalen och i lugn afvakta det
ögonblick, då leipzigmötets furstar skulle bönfalla om hjelp. Ty nu var dessa
furstars ställning med hvarje dag mer och mer ohållbar. Kejsaren hade svarat
på deras besvär och föreställningar med att förklara mötets beslut olagliga
och ogiltiga. Mot de der beramade rustningarna hade han utfärdat de
strängaste förbud, och samtidigt hade hvarje eftergift i fråga om restitutionsediktet
blifvit förvägrad. De från Italien efter freden i Chierasco återvändande
kejserliga härarna under Flirstenberg, Altringer och Fugger beordrades att på
vägen genom Sydtyskland utföra dekreten mot protestanterne: de evangeliska
ständer, som redan värfvat, måste aflemna sina trupper till kejsarhärens
förstärkning; så till exempel Wiirtemberg ej mindre än 4000 och den
schwa-biska kretsen 3 000 man. Redan begynte Tserclaes Tilly i Nordtyskland låta
sjelfva Sachsen höra tal om afväpning och förbund med kejsaren.
Leipzig-förbundets öde kunde alltså betraktas som afgjordt, redan innan det kommit
till stånd.
För Tserclaes Tilly blef under dessa omständigheter angelägnare än
någonsin att på ett afgörande sätt visa Gustaf Adolf tillbaka. Lyckades han
deri, skulle allt motstånd vara brutet. Han drog då, återvändande från sitt
hessiska tåg, efter att ha förenat sig med Pappenheim, upp mot det svenska
lägret vid Werben, på ’hvilket nu i sjelfva verket de tyska protestanternes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
