Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjlig. Mot de tunga, orubbliga massorna stalde han rörlighet; de tyngande
rustningarna aflades; vapenslagen blandades, sa att det ena ingrep i det andra
och fördubblade dess verkan. I luckorna mellan den högra flygelns 10
rytteri-sqvadroner om 500 man stalde han till exempel vid Breitenfeld 6
musketerar-plutoner om 200; bakom ryttame dolde han kanonerna, som, då leden
öppnades, utsände sin förödelse. Och han uppstälde — det var ej det minst
vigtiga — hären i dubbel slagordning med reserver bakom andra linien, ökande
derigenom dess förmåga af manövrer och tryggande den vid partiela nederlag.
Genom denna på rörlighet grundade taktik blef Gustaf Adolf en af den
moderna krigskonstens skapare. Tserclaes Tillys tertier voro värnlösa mot en
konst som denna; de förstodo blott att slås; för manövrer voro de främmande.
Segern vid Breitenfeld blef sålunda en intelligensens seger öfver massan.
Liksom Gustaf Adolf förut öfverflyglat sin motståndare genom rörelser på
krigsskådeplatsen, öfverflyglade han honom här på slagfältet: hans taktik
visade sig lika öfverlägsen som hans strategi.
Eldvapnens allt större fullkomning har i våra dagar gjort frontangreppen,
de omedelbara sammandrabbningarna allt svårare och mera sällsynta; de
ersättas uu af taktiska kringgåenden. I denna tids fältslag utgjorde de
der-emot slagtningens egentliga form. Framför allt voro de rytteristrider.
Pappen-keim är den,, som med en sådan inleder slaget vid Breitenfeld, af samma art
som i slaget vid Leipzig den 16 oktober 1813 Murats kolossala rytteriangrepp.
Med solen och vinden emot sig, genom dammoln och krutrök hade den
svenska hären trängt fram och intagit sin ställning, med den sachsiska på
yttersta venstem bredvid sig; hela slagtlinien sträckte sig en half tysk mil.
Tillys kartauner och slangor hade oupphörligt dånat från höjden, men hans tertier
rörde sig ej; det var tydligt, att den gamle forsigtige fältherren ville låta sig
angripas i sin fördelaktiga ställning, ej sjelf angripa. Men den katolska härens
»tappraste bland de tappre» var ej benägen att stå stilla, när han hörde
skotten ljuda. Med en medeltidsriddares trotsiga stridslust satte han sig och sin
flygels rytteriskaror i rörelse mot Gustaf Adolfs högra flygel. Det berättas,
att då Tserclaes Tilly varseblef utgången af hans företag, skall han ha slagit
händerna öfver sitt hufvud och utropat: »Denna menniska bringar mig om
ära och rykte, kejsaren om land och folk.»
Utgången var denna. När Pappenheim och hans 5 000 ryttare störtat
fram inom skotthåll mot Gustaf Adolfs första linie, der konungen sjelf
kommenderade de svenska regementena från götalandskapen och Stålhandskes
tinnar, blef han mottagen af en så mördande eld från rytterisqvadroner och
musketerare, att hästarna skyggade och vände, innan ens första salvan lossats.
Han gjorde då en kringgående rörelse för att angripa i flanken, men här
mötte han Johan Baner, som hunnit rycka fram med andra linien och bilda
ny front. Det återstod nu för honom, fullkomligt skild från de sina, intet annat
än en strid på lif och död. I det vilda stridstummel, som här uppstod, blef
hela flygeln, sju gånger tillbakakastad, omsider fullkomligt upprifven; resterna
spridde sig öfver fälten, flyende i vestlig riktning mot Halle. En af infanteri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
