Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Underhandlingarnas tid var snart förbi; härarnas rörelser begynte. För
att hastigt uppnå sitt. syftemål, den allmänna freden, rustade sig Gustaf
Adolf till att i det nya fälttåget uppträda med en förkrossande öfvermakt.
Fram till Mainz hade han kommit i december 1631 med endast 15 000 man;
hela hans öfver Tyskland utbredda här utgjorde då 80 000. Nu var hans
afsigt, såsom armeförslagen utvisa, att stegra den till 200 000 man; den
skulle alltså mer än fördubblas. En sådan här, disciplinerad och försedd med
eldvapen, hade då ännu ej Europa drömt om. Det var, som om han beredt
sig på ett motstånd, större än det, som Tysklands katoliker skulle kunna
göra; ville han kanske dermed säga Richelieu, att han ej ärnade låta
Frankrike föreskrifva Sverige och Tyskland lag?
I verkligheten uppnådde ej den svenska hären en så hög styrka under
året 1632, men denna var dock
tillräckligt stor, för att kriget samtidigt kunde
foras med särskilda armekårer på flere
olika krigsskådeplatser. Konungens
egen här, * royalarmeen», gick
ansenligt förstärkt ur vinterqvarteren; i följd
af de nya värfningarna uppgick
numera dess svenska kärna blott till en
femtedel. Gustaf Horn hade under sitt
befäl en > frankisk» armé vid Main;
Johan Baner stod med en elbearmé vid
Magdeburg, Åke Tott med en annan
i Niedersachsen. Öfriga kårer fördes
af tyska furstar, på en gång
bunds-förvandter och generaler i svensk
tjenst, landgrefve Wilhelm af
Hessen-Kassel, hertigarne Wilhelm och
Bernhard af Sachsen-Weimar, Georg af
Luneburg; den sachsiska hären i
Böh-men under fältmarskalk Arnim intog
en sjelfständig ställning. Dessa förhållanden gifva åt Gustaf Adolfs sista
fälttåg ett annat skaplynne, än de föregående haft. Rörelsernas enhet kan
ej vara den samma som förr, när krigsskådeplatsen vidgat sig till allt land
mellan Östersjön och Alperna, mellan Riesengebirge och Rhein. Medan
öfverbefälhafvaren står i Milnchen, retirerar den sachsiske bundsfÖrvandten
från Prag, och samtidigt kämpa generalerne mot Pappenheim utmed Elbes
lopp, mot Ossa i Schwaben och mot Maradas och Gallas i Sclilesien. Här
följa vi den kungliga hären, vid hvilken hufvudhändelserna fästa sig.
Fälttåget tog sin början vid Main, när Tserclaes Tilly plötsligt bröt
upp-ur sina vinterqvarter vid Donau och, uuderstödd af en katolsk folkresning,
kastade sig öfver Gustaf Horns frankiska armé. Efter några förluster drog
rig denne forsigtige fältherre tillbaka från sin under vintern gjorda eröfring*
130. Åke Henriksson Tott
(1593—1640).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
