Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Förmyndarstyrelsens första år (1632—1636)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanslerens frånvaro den sammanhållande kraften i regeringen hemma, och i
följd af sitt redbara och tillgängliga väsen visste hati tillvinna sig ständernas
förtroende.
Marsken och riksamiralen voro båda erfarna och genom sina förtjenster
om fosterlandet högst vördnadsvärda män, men den förre i följd af sin ålder
något maklig, den senare ganska bräcklig. Jakob Pontusson de laGardie,
hjelten från Gustaf Adolfs tidigare krig och konungens läromästare i
krigskonsten, Ebba Brahes man, grefve till Leckö, var en af landets rikaste och
mäktigaste herrar. För sina underhafvande på de många godsen var han en
god och omtäuksam husbonde, i tj ensten myndig och befallande. I rådet
egde han stort inflytande och stod troget på Axel Oxenstjernus sida. Enkel i
Feder, öppen och frispråkig, var han i allmänhet omtyckt, men understundom
kanske mindre forsigtig, än som liöfdes en man på hans plats.
Karl Gyllenhjelm, naturlig son till Karl IX, var genom den ohelsa,
han under sin långa fångenskap i det livländska kriget ådragit sig, mindre
handlingskraftig. Långa tider åtnjöt han tjenstledighet, och hans embete
sköttes då af den till hans efterträdare utsedde Klas Fleming, hvilken har
förtjensten af de under denna tid vid flottan införda förbättringar.
Riksamiralens sjelfrådigliet äfvensom haus oförmåga att lämpa sig efter den nyare
tidens strängare ordning väckte klagomål; men hans bepröfvade redbarhet, hans
slägtskap med och varma tillgifvenhet för konungahuset gåfvo honom alltid
en aktad ställning.
Minst vuxen sitt kall var utan tvifvel riksskattmästaren Gabriel
Bengts-sou Oxenstjerna. Man måste dock medgifva, att förvaltningen af hans
embete den tiden medförde de största svårigheter. Han beskyldes för
egeu-nytta och opålitlighet; hans frände, rikskansleren, kunde heller aldrig rätt
med honom. Ehuru han i flere afseenden visat duglighet, hade han likväl
utan tvifvel gjort bäst i att ej mottaga denna ansvarsfulla sysla, som hans
många enskilda bestyr hindrade honom att rätt sköta.
Inom rådet, som vid denna tid, de fem riksförmyndarne inberäknade,
utgjorde ett antal af 26 medlemmar, funnos de, som både kunde och ville
hålla regeringsherrarne stången. Främst bland dessa stod grefve Per Brahe.
Ehuru ännu en bland de yngre, var det likväl han, som genom sin
sjelfstän-dighet, sitt mod och sin öfverlägsna förmåga snart blef den förnämste af
rikskanslerens motståndare. Han slöt sig tillsammans med bröderne Baner och
bildade med dem kärnan af Oxenstjernornas motparti inom rådet. Höga
tankar hyste han om adelns företrädesrättigheter i allmänhet och grefvarnes i
synnerhet. För oss framstår han som den fulländade bilden af sin tids
stormän: ädel och kraftfull, men fordrande och stolt tillika. På sitt grefskap
Visingsborg inrättade sig grefve Per som en småkonung, och föga skilde sig i
hans uppfattning en svensk grefve från en tysk furste. Han sökte äfven göra
gällande sådana farliga feodala grundsatser, som att adeln vore kronans
omedelbara undersåtar, bönderne endast medelbara. Tappert kämpade han för
bibehållande af sitt stånds alla förmåner, äfven då fosterlandets nödstälda belägen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
