Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo kejsarens och Kursachsens hemliga stämplingar, medan Frankrikes
sändebud, Feuquiéres, intog en tvetydig hållning. Han fruktade å ena sidan,
att Sverige skulle vinna för stort insteg i tyska riket, men ansåg å den
andra för närvarande säkrast att söka stadga dess inflytande och förnyade derfor
vid samma tid med Oxenstjerna det franska förbundet.
Ändtligen fattades beslutet den 13 (23) april 1633. Fyra kretsar i öfre
Tyskland, den frankiska, den schwabiska, den öfver- och nederrheinska, slöt«
med Sverige det så kallade evangeliska förbundet till
upprätthållande af romerska rikets författning och protestanternes
rättigheter. Högsta ledningen öfverlemnades åt Axel
Oxenstjerna, svenska kronans fullmäktige legat, såsom förbundets
direktor. Vid hans sida stäldes ett råd, »consilium formatum»,
af ombud från furstar och ständer. Förbundet skulle gemensamt
uppställa en här och åtog sig derför en månatlig bevillning;
det utlofvade vidare att bibehålla svenska kronan vid dess
eröf-ringar, till dess skadestånd erhölles; men hvaraf detta skulle
bestå, bestämdes ej närmare den gången. Oxenstjerna visste väl
hvad han önskade, men han undvek i det längsta att stöta
sig med någon genom att närana en viss riksdel.
Förbundet i Heilbronn faststälde endast en ordning, som
i verkligheten fans till förut och som ej kunde vara annorlunda.
Axel Oxenstjerna stod redan i spetsen för ärendena; Sverige
hade ledningen af kriget och var dertill både genom sina
gjorda uppoffringar och sin krigiska öfverlägsenhet väl
berätti-gadt, ehuru det måste kännas sårande för tyskarne att se ett
främmande folk i spetsen för rikets angelägenheter.
Nationalkänslan var dock denna tid ej särdeles’ stark i Tyskland; faran
for splittring, faran för Sachsens och Brandenburgs egeunyttiga
planer så mycket större; så länge dessa motarbetade Sverige i
norra Tyskland, var der intet att vinna, men en sammanhållning
i söder blef då så mycket vigtigare.
En förstärkt myndighet var ock af nöden gent emot
hären, inom hvilken krigstuktens band i brist af stadgad öfver- \ari*: *om
. , . _ . c tillhört Axel Oxen-
het pa#betänkligt sätt börjat slappas. Aid armeen i benwa- stjerna.
ben, der Gustaf Horn och hertig Bernhard af YVeimar förde i statens hutorak»
befälet, sammanrotade sig öfverstarne och pockade på belöningar.
De åberopade löften af konungen och hotade med myteri, om deras begäran
ej bifölles. Oxenstjerna måste gifva vika för stormen; vi se honom utdela
förlän i ngar både åt furstar och krigare. Hertig Bernhard af Weimar, som
ej utan skäl misstänktes att stå bakom krigsbefälets fordringar, begärde och
fick Franken, andra tyska och svenska befälhafvare i mängd erhöllo mindre
besittningar. Tillsammans bortgåfvos sålunda gods och herskap till ett värde
af omkring 5 000 000 rdr — allt som län uuder svenska kronan. De
innehades med eröfringens rätt och bortskänktes med eröfrarens frikostighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
