Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var en lysande tid for Oxenstjerna och for Sverige; man
ock-rade på den dyrt köpta krigaräran och spelade herre i Tyskland. Sonen till
den föi^agade kurfursten af Pfalz insattes i sina rättigheter; fritt
förfogades öfver klostrens egendomar och intagna andliga lägenheter; alla måste
erkänna de svenska anordningarna; huru länge de skulle ega bestånd, var en
annan fråga. Tidens förnämsta fältherrar, hertigar och furstar sökte tjenst
hos Sverige; det stridbaraste folket samlades under dess fanor — men alla
i hopp om byte. Det fordrades i sanning stor kraft och stort anseende att
upprätthålla ordningen hos en så löst hopkommen massa. Ehuru enkel i
öf-rigt, ansåg rikskansleren sin värdighet nu fordra, att han uppträdde med prakt
och i folkets ögon höjde sig öfver mängden. Yid ett möte i
Frankfurt, som följande året (i mars 1634) sammankallats för att rådslå om ett
allmänt protestantiskt förbund, gingo tyska furstar som svenner vid sidan af
hans sexspända vagn, och han lät sig af dem betjenas. Louis XIII kallade
honom i bref »sin kusin», en titel, som eljest var krönta hufvuden
förbehållen; alla täflade att visa honom sin hyllning. Men det var icke allenast i
yttre afseende, Oxenstjerna utmärkte sig framför tyskame. Liksom sina
landsmän i öfrigt. stod han iifven framför dem genom sedernas renhet ocli sina
kunskaper. Det är med en djupt känd öfverlägsenhet, som Per Brahe, af
regeringen utsänd till kanslerens bistånd, yttrar sig om, huru vid nämda
möte tillgick. »Ständerna höllo fritt prål och brask: många lefde i dagligt
sus, bekymrade sig litet om allmänna bästa, voro afundsjuka på Sveriges
lycka, missunnade directorium. — Furstar, grefvar och herrar voro sora barn,
följde hvad deras doktorer och jurister dem förepredikade, hvilka i alla
konvent stodo bak ryggen på sina herrar, talade och svarade som for dumbar.»
Så var ännu den tiden stäldt med de tyska stormännens bildning och
stats-klokhet. På ifrågavarande möte, som eljest blef utan frukt, tvangs emellertid
Oxenstjerna, efter åtskilliga undflykter, att som lämplig ersättning för Sveriges
krona utpeka Pommern, hvilket väckte mycken ond blod, särskildt hos
Branden-burg och de norra staterna.
Men icke allenast bland bundsförvandterne, ufven vid hären hotade
söndring och missnöje efter konungens död att gripa omkring sig. Vi ha redan
nämt hertig Bernhards och hans öfverstars fordringar, som måste efterkommas.
Föredömet kunde lätt smitta omkring sig bland det öfriga krigsfolket t>ch
för-derfva den goda anda, Gustaf Adolf vetat ingjuta hos sina krigare.
Detta var så mycket farligare, som väldiga härmassor nu stodo
samlade under de svenska fanorna. Utom hufvudstyrkan i Sachseu egde
Sverige flere härafdelningar i olika trakter af Tyskland; en stod vid Weser;
en annan vid öfre Rhein, dels i Elsass under Gustaf Horn, dels i Schwaben
under pfalzgrefve Christian af Birkenfeld; en tredje i Schlesien. Sedan
hufvud-hären efter slaget vid Liitzen blifvit delad, så att en kår gått att förstärka
weserarmeen, den andra under hertig Bernhard att sätta sig i förbindelse med
härarna vid öfre Rhein, var de olika afdelningarnas styrka följande:
weser-armeen räknade 16 000 man, härarna vid öfre Rhein och i Schwaben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
