Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska kronan mer än »soldatescans contentement»; han ville ej nedsätta sitt
lands anseende genom att biträda en fred, som af annan makt slutits för
protestanternes räkning; han fordrade omedelbar underhandling med kejsaren.
Förbindelsen med Frankrike och traktaten med Sachsen voro de
olika politiska utvägar, mellan hvilka kansleren tycktes vackla. I sjelfva verket
ville han afbida gynsammare tidsförhållanden, innan han fattade sitt beslut;
i sitt då varande ensamma läge, då äfven Brandenburg efter åtskillig tvekan
slutit sig till kejsaren, vågade han ej afskära någondera möjligheten. Ehuru
både hemma och i Tyskland anklagad att onödigtvis söka förlänga kriget, var
rikskansleren vid denna tid nära att vilja uppoffra allt utom äran; men
han harraades vid fordriugen, att Sverige före den allmänna freden skulle
afväpna och åtnöja sig med invisningar på framtiden. Då
fredsunderhandlingen våren 1636
tycktes nära att afstanna,
förnyade han med
gesandten Chaumont i
Wismar den franska
sub-sidietraktaten. Denna
gaf en tillfällig lättnad i
penningförlägenheten;
men det var först 1638,
när än mer tvingande
skäl verkade, som
svenska regeringen efter
nya underhandlingar,
som af Salvius drifvits
i Hamburg, ratificerade
fördraget.
Hvad Oxenstjernas
176. Slaget vid ’SVittatock den 24 september (4 oktober) 1636. gtatskonst ej mäktat
åstadkomma, det gjorde Johan Baners goda svärd. Han fick efter hertig
Bernhard och Horn högsta ledningen af kriget, och med honom återvände
krigslyckan till den svenska hären. Med alla sina fel, sitt obändiga lynne
och bullrande lägerlif var han dock på en gång den snillrikaste och
djerf-vaste bland de stora fältherrar, som framgått ur Gustaf Adolfs skola. I
konsten att utse valplats ocli hålla fienden från lifvet egde han ej sin
like. Sjelf en äkta krigsbuss, var han omtyckt af sina soldater, med
hvil-kas grymheter och utsväfningar han, ehuru eljest hårdhänd och befallande,
ej höll tillräckligt sträng räfst. Södra Tyskland var, redan då han
mottog öfverbefalet, i de kejserliges våld; det gälde nu att rädda Sveriges
inflytande i norr. Yi ha nämt hans infall i Böhmen. Efter slaget vid
Nördlingen måste han draga sig tillbaka till sina förra qvarter i
Thörin-gen. Stora voro de svårigheter, han här hade att bekämpa, men
småningom gjorde sig hans ovanliga förmåga gällande, och den segerglans, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
