Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska kriget 1632—1636. — Slaget vid Nördlingen och dess följder - Den inre styrelsen under Axel Oxenstjernas ledning (1636—1644)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörelse söka kringgå fiendens flyglar tvang han honom ur sin fördelaktiga
ställning ut på fältet. Slaget hade så när vändts uti nederlag, om ej reserven
i rätta ögonblicket framryckt. Baner visade sig som en oförvägen
rytterigeneral, Torstensson utmärkte sig särdeles. Segern var lysande, men
dyrköpt. Svenskarne förlorade 3 300 man i döde och sårade; fienden, som
lemnat 4 000 till 5 000 man på platsen, tvangs till återtåg, 2 000 man af
fotfolket togos följande dag till fånga. Denna vackra framgång utplånade
intrycket af slaget vid Nördlingen, ingaf bundsförvandterne nytt mod och
åter-stälde med ens svenskarnes öfvervigt i norra Tyskland.
Var Sveriges ställning nu åter tryggad, så var den dock en helt
annan än vid Gustafs Adolfs död. De religiösa frågorna hade efter freden
i Prag trädt i bakgrunden; det gälde nu hufvudsakligen for Sverige, liksom
för Frankrike, att skaffa sig en lämplig ersättning for inlagda förtjenster,
innan man med heder kunde draga sig ur striden. Härvid stöttes många och
mäktiga intressen för hufvudet, och uppgörelsen försvårades genom söndringen
och afunden protestanterne emellan. Krigföringen hade ock antagit ett helt
annat skaplynne; den forna stränga svenska manstukten var borta; de olika
härarna foro fram med vildhet. Största delen af Tyskland var öde, det
brand-skattade landet suckade efter fred. Denna syntes likväl ännu långt borta, och
rikskansleren, som såg, att på underhandlingens väg intet för närvarande stod
att uträtta, anträdde derfor redan i juli 1636 resan hem, der de inre
förhållandena redan länge påkallat hans närvaro.
Den inre styrelsen under Axel Oxenstjernas ledning (1636—1644).
Regeringens ökade styrka efter rikskanslerens hemkomst. — Riksdagar och möten intill 1644. —
Pirbättringar 1 förvaltningen. Rättskipningen. Krigsväsendet. Näringar. Handel. — Kyrkan;
undervisningsväsendet. — Drätseln. Frälseköp och förläningar. — Oro i landet — Krigets inflytande. De olika
ståndens ställning. Seder. — Personliga förhillanden.
Efter rikskanslerens hemkomst vaknar nytt lif i alla grenar af den inre
förvaltningen; närvaron af hans mäktiga personlighet ger innehåll och
säkerhet åt*de hittills vacklande formerna. En helt annan kraft och
sammanhållning spörjes i styrelsens åtgärder, då Oxenstjerna med van hand griper
om rodret.
Detta visar sig först och främst i regeringens förhållande till
ständerna. Ofta hade, såsom vi sett, riksförmyndarne under de första åren
med dem rådgjort både på allmänna riksdagar och utskottsmöten. Men
förutom regeringsformen, som väsentligen var Axel Oxenstjernas verk, och
be-villningsfrågoma, som i följd af kriget ej läto sig afvisas, hade regeringen
föga förmått genomdrifva. Tvärt om hade ständerna, särskildt adeln och
allmogen, i sina besvär högljudt uttalat sitt missnöje med många dess
åtgöranden. Kansleren hyste, åtminstone i början, en viss farhåga för allmänna riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
