Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Den inre styrelsen under Axel Oxenstjernas ledning (1636—1644)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar; han ansåg, att ständerna voro lätthandterligare, om man handlade med
dem i orterna, der landshöfdingarne bättre kunde bearbeta den allmänna
meningen; han tviflade dessutom på nyttan af att för ofta inhemta deras
tankar angående utrikes ärendena. Men skulle riksdagen åtspörjas, då borde
regeringen grundligt hafva forberedt förslagen samt i hvarje fall på förhand
hafva fullt bestämt sin ställning och ej såsom hittills utan ett gifvet mål i
syfte rådgöra med ständerna ej blott om, utan äfven huru en sak skulle
göras; hufvudfrågan borde de bestämma, men bisakerna och utförandet
lem-nas åt reg Bringen, som eljest skulle förlora för mycket både i styrka och
anseende.
I öfverensstämmelse med dessa åsigter undveks de tvenne närmaste åren
hvarje allmänt möte. 1636 samlades endast ett utskotts- och ett
embets-maunamöte, der frågan om ny utskrifning af haudlades, hvilken också utan
vidare gick for sig, sedan utskrifningskommissarier och biskopar fått
befallning »att saken ständerna och allmogen rätt föredraga och uttyda» l. 1637
underhandlades med ständerna i landsändarna om gärdernas och
utskrifnin-gens fortfarande. Först 1638 hölls åter i anledning af det tryckande
be-hofvet för kriget en allmän riksdag, för hvilken det vigtiga beslutet om
frälseköpen endast kungjordes. Men så väl vid denna som vid
förmyndarstyrelsens efterföljande riksdagar 1640, 1642, 1643, 1644 lyckades det, tack vare
kanslerens myndighet, att undertrycka det missnöje, som gaf sig luft i
ständernas besvär. Adeln stretade alltid emot, då det gälde en tillfällig eftergift
af dess företrädesrättigheter; allmogen klagade som vanligt öfver de tryckande
pålagorna och utskrifningen samt på de senare riksdagarna äfven öfver
gods-forsäljningen och frälseköpen. 1644 väcktes till och med för första gången
den farliga frågan om en reduktion, ehuru ännu högst beskedlig, endast
omfattande köpegodsen. Motståndet saknade likväl ledning; det var ännu ej
fullt medvetet om sitt mål och försvagades af olika ståndsintressen.
Regeringen, kännande sin styrka, lemnade besvären utan afseende, och det sist
nämda försöket ådrog bönderne en skarp varning: de uppkallades i rådet, der
deras förehafvande stämplades som uppror och majestätsbrott, och detta
medan adeln erhöll sina privilegier ej endast bekräftade, utan äfven utvidgade.
Genom ett sådant förfarande qväfdes visserligen för tillfället den på djupet
jäsande oron, men man gaf i stället näring och i viss mån berättigande åt
den rörelse, som snart skulle växa både adeln och de styrande öfver hufvudet.
Visade alltså förmyndarstyrelsen en temligen stor godtycklighet i
behandlingen af beskattningsfrågorna, rådsporde hon dock ständerna i alla
vig-tigare fall, såsom angående det nya utskrifningssättet efter gårdatal (1642),
om danska kriget, drottningens myndighetsålder (1643) och regeringsformens
granskning (1644). Äfven inhemtades deras betänkande i en mängd frågor
på den ekonomiska lagstiftningens och förvaltningens områden, der de ej be-
1 Det var detta sätt att gå tillväga, som gaf franska sändebudet i Stockholm anleduing att
yttra, det rikskansleren vore mäktigare i Sverige än någon konung, då hau — hvad ej 9kett
tillförne — i en sådan fråga vågade gå ständerna förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
