Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Den inre styrelsen under Axel Oxenstjernas ledning (1636—1644) - Tyska kriget 1636—1643. — Johan Baners och Lennart Torstenssons öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afsigter på drottningens hand motarbetades. Hvarför? Var det af en
obestämd motvilja att låta arfsrätten till kronan öfvergå till en ny ätt? Eller
var det, emedan den maktlystna storadeln kände sig säkrare under en
drottnings än under en kraftfull och äregirig konungs styrelse, eller af ännu andra
och än mera personliga skäl? Yi måste lem na det oafgjordt.
Oaktadt söndringen inom rådet, som dock aldrig menligt inverkade på
3ess hållning i de stora fosterländska frågorna, oaktadt rikskanslerens
motståndare på allt sätt sökte nedsätta honom hos den unga drottningen, som
från 1643 började att regelbundet bivista rådets sammankomster, förblef dock
hans inflytande till minderårighetens slut oförminskadt. Motpartiet afbidade
lägligare tid; lians eget var stärkt genom sonen Johans upptagande i rådet
(1639), och sedan Per Brahe, den gamle motståndaren, (1641) inträdt i
regeringen, hade han nedlagt vapen. Den enighet och kraft, den lugna
följdriktighet, som utmärkte styrelsens åtgärder, liärflöto allt igenom från Axel
Oxen-stjerna: han bär skulden och hedern för allt. Att han i aftonen af sin dag
ej tillräckligt mäktat hålla de aristokratiska intressena i tygeln är, hvad man
kan förebrå honom; men hans ovanskliga beröm är att på ett sä mångsidigt
och för långa tider grundläggande sätt ha främjat landets inre förkofran,
medan hela folket hade sina blickar riktade utåt, på kriget.
Tyska kriget 1636—1643. — Jolian Baners och Lennart Torstenssons
öfv er befäl.
Fälttåget 1636. — Svårigheterna 1637 och 1638. — Baners sista framtringande och d$d. —
Torsten–sons anfall på kejsarens arflinder. — Slaget vid Breitenfeld. — Krigsförklaringen mot Danmark.
Slaget vid Wittstock hösten 1636 gaf svenskarne endast ett kort
andrum. Baner kände sig för svag att genast fullfölja fördelarna af sin seger:
först småningom bröt han upp mot söder och intog sina förra qvarter i
Thu-ringen. Enligt den af rådet utkastade planen borde han sjelf gå uppför Elbe,
understödd på ena sidan af Herman Vrangel vid Oder och på den andra
af öfverete Lesslie vid Weser.
Under försöken att sätta denna plan i verket såg sig Baner, som nyss
räddat sin till antal mycket underlägsna här ur klämman, snart åter försatt
i ett brydsamt läge. Den fiendtliga öfverraakten hade endast för tillfallet
måst vika tillbaka och återkom snart med fördubblad styrka. De politiska
följderna af den sista segern voro väl särdeles vigtiga: Sveriges anseende var
återstäldt, bundsförvandterne repade mod, Danmark tvangs att afbryta sina
stämplingar, Sachsen blef för återstoden af kriget på ett ohjelpligt sätt
för-svagadt. Men i militäriskt afseende medförde denna framgång närmast, att de
kejserliga stridskrafterna, för att krossa segraren, från alla håll drogos till
norra Tyskland. Detta var ur flere synpunkter fördelaktigt. Protestanterne
i söder, som efter slaget vid Nördlingen lidit så mycket, fingo luft, och sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
