Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Tyska krigets sista tid 1644—1648; Torstenssons, Vrangels och Karl Gustafs öfverbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång öfver de kejserlige under Montecuculi, som härigenom hindrades att
undsätta Baiern. Men sedan han förstärkt de svenska besättningarna i Mähren,
tvangs han i följd af den redan långt framskridna årstiden att återvända till
Schlesien.
Maximilian af Baiern, som fann sig lemnad utan bjelp och ansatt af
tvenne fiendtliga härar, sökte sin räddning i ett stillestånd, som också mot
vilkor af hans neutralitet uti mars 1647 blef honom beviljadt i Ulm. Turenne
gick derpå tillbaka öfver Rkein, Vrangel till Franken. Det delade befälet
hade äfven denna gång visat sig medföra olägenheter; just i de afgörande
ögonblicken hade de båda fåltherrarne ej kunnat komma öfverens, och de hade
derfor foga uträttat. Vid uppbrottet skilde sig de gamla weimarianerne från
Turenne och öfvergingo till svenskarne.
Vrangel måste, for att de ej skulle
träda i tjenst hos fienden, tillåta, att
de förenade sig med den styrka, som
under Königsmark stod i Westfalen.
Efter fransmännens aftåg bröts
vapenstilleståndet utaf kurfursten af
Baiern; han hade endast velat skilja
de förbundne. Vrangel, som från
Franken ryckt in i Bolim en och der eröfrat
Eger, kom härigenom i stor fara.
Ansatt på en gång af bairarne och de
kejserlige, drog han sig hastigt undan,
först till Meissen och sedan till
Westfalen. Till hans räddning bidrog, att
den nye, fiendtlige öfverbefålhafvaren
Melander, som ur hessisk tjenst
öf-vergått i kejsarens, af personlig
hämd-lystnad vände sig mot Hessen i stället
för att gå mot svenskarne. Maximilian
hade emellertid bedragit sig, om han
trodde, att Frankrike, som gynnat honom vid fördragets afslutande, skulle
219. Hans Kristofer von Königsmark
(1000—1663).
låta detta bestå, oaktadt han uppsagt det samma med^ Sverige. Pä våren
1648 förenade sig åter Turenne och Vrangel i Frauken. De ryckte in i
Baiern och utkräfde hämd för kurfurstens trolöshet genom de grufligaste
härjningar. Vid Zusmarshausen stupade i en blodig träffning general
Melander. Hans efterträdare, Gronsfeld, måste draga sig tillbaka, och de
förbundne trängde ända fram till Inn, hotande Österrike. Floden, som var
upp-sväld af regnet, och de dåliga vägarna hindrade dem att gå längre den gången.
Äfven från ett annat håll voro kejsarens arfländer i fara. Königsmark,
som ej rätt val kom öfverens med Vrangel, hade med sin styrka afgått till
Böhmen och vändt sig mot dess hufvudstad. Genom ett dristigt öfverfall
lyckades han med hjelp af en öfverlöpare (i Sverige adlad Streitberg) en juli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
