Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Westfaliska freden 1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan äfven från Spanien och Portugal, generalstaterna, Schweiz, italienska
furstar och städer samt påfven. Af dessa drogo sig de flesta katolska med
Frankrike till Mlinster, de flesta evangeliska med Sverige till Osnabruck.
Till svenska kronans ombud hade riksrådet Johan Oxenstjerna,
kanslerens son, och Adler Salvius blifvit utsedda. Bland den öfriga mängden af
legater märka vi främst grefve Maximilian von Trautmansdorff, ledaren
af den kejserliga beskickningen, som genom sitt hofsamma uppträdande hade
stor förtjenst om underhandlingens fortgång, och vidare de franska sändebuden
d’Avaux och Servien, tvenne stolta och sluga statsmän, hvilka, liksom de
båda svenska, hade svårt att sins emellan komma öfverens.
Det var klart, att i en så talrik samling med olika lynnen och
fordringar på en strängt iakttagen etikett ämnen till ständiga misshälligheter ej
skulle saknas. Jesuiterne, som stodo i oafbruten förbindelse med kejserliga
hofvet och påfliga kurian, spunno sina ränker i det fördolda, medan på
kongressen lärda doktorer och anstolta grefvar högt häcklade hvarandra på franska
eller dåligt latin. Präktiga festmåltider, hvilka höllos med det öfvermått i
mat och dryck, som den tiden var öfligt, afbröto ofta förhandlingarna, på
hvilka äfven det guld, som i synnerhet af Frankrike med frikostiga händer
utströddes, ej kunde undgå att utöfva inflytande. Ambassadörerne äflades att
öfverträtfa hvarandra i ståt: den franske höll ett intag i Mtinster, som varade
en hel timme, Oxenstjerna for aldrig ut annat än i en kunglig statsvagn,
följd af tolf hellebardierer samt en skara adelsmän, pager och lakejer i dyrbara
livreer.
Särdeles menligt inverkade naturligen den spänning, som rådde
mellan de båda svenska legaterne. Å ena sidan höra vi den stolte och
häftige Johan Oxenstjerna, som tidigt kommit ut i det politiska lifvet och som
i sitt öppna, ridderliga uppträdande ofta glömde iakttaga en statsmans
för-sigtighet, ständigt pocka på bördens företräden och sin egenskap af »caput
legationis». Å andra sidan star Salvius, uppkomlingen, som lika ifrigt vill
göra sin diplomatiska fintligliet och sin bepröfvade erfarenhet gällande. Den
gamle rikskansleren manade sin hetsige son till försonlighet, men tog
sedermera, i följd af ändrad öfvertygelse om sakens rätta beskaffenhet, öppet hans
parti i rådet, medan Salvius understöddes af drottningen. Striden mellan de
båda legaterne blef på det närmaste forbunden med drottningens utbrytande
onåd mot rikskansleren. Hon hade fattat motvilja för hela den oxenstjernska
slägten och såg med glädje, om hon på något sätt kunde minska dess stora
anseende. Med Salvius vexlade hon förtroliga, men för hennes sätt att gå
tillväga föga hedrande skrifvelser. Medan de båda gesandterne i ett öppet bref
skarpt klandrades och beskyldes att förhala uppgörelsen, underrättade hon
Salvius i hemlighet, att alla förebråelserna voro afsedda för Oxenstjerna, och
begärde en noggrann beskrifning öfver de grimaser, grefve Johan skulle göra
vid läsningen af bannebrefvet. Denne flammade upp af sårad stolthet och
sökte inför drottningen rättfärdiga sig. Hans klagobref upplästes i rådet,
hvar-vid det kom till ordvexling mellan drottningen och rikskansleren, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
