Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kristina och hennes hof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teckning på alla de ynnestbevis, den förtjusta herskarinnan under åratal
fortfor att slösa på sin gunstling. Då dennes hastiga och lysande upphöjelse ej
ens tillnärmelsevis uppvägdes af hans förtjenster, var det klart, att det
smygande fortalet snart skulle hafva hvarjehanda att berätta om förhållandet
mellan drottningen och honom. För sanningen af dessa rykten finnes dock
ej spår af bevis; den stolta, afmätta hållning, Kristina under all sin storartade
välvilja iakttog mot grefven — hon glömde aldrig att behandla honom som
en undersåte — och den undergifna beundran, han eguade henne tillbaka,
äro tvärt om en borgen för motsatsen.
Den mest lysande ädlingen vid Kristinas hof och en skicklig ledare af
dess nöjen var de la Gardie, men foga mer. Drottningen rådsporde honom
visserligen ofta, men hans råd voro ej af den beskaffenhet, att de kommo att
utöfva något bestämmande inflytande på ärendenas gång; det var endast i
enskilda fall och mest till sin egen fordel, han visste bruka drottningeus gunst.
Händelserna skulle till och med visa, att han ej var i orubblig besittning
deraf. Småningom gjorde sig äfven andra personliga inflytanden starkt
gällande hos drottningen. Hon började tröttna vid grefvens stora anspråk, vid
hans ständiga ansträngningar att aflägsua alla medtäfiare och visade sig mera
kallsinnig. Otålig gjorde då grefve Maguus flere krampaktiga försök att
återvinna hela hennes ynnest, men gaf härigenom endast näring åt
drottningens retliga lynne. Det behöfdes blott en tillfällig anledning — en ärerörig
ordtvist, der grefven drog kortaste strået — för att han skulle vara
ohjelpli-gen fallen i onåd. Det var 1653, som den fullständiga brytningen mellan
honom och drottningen inträffade. De la Gardie förbjöds att visa sig vid
hofvet och blef från den tiden lika envist utsatt för Kristinas förföljelse, som
han förut varit föremål för hennes oförtjenta välgerningar. Otröstlig
sträf-vade grefven att genom egna och anhöriges böner återvinna drottningens
gunst. Han förnedrade sig ända derhän att begära sin gamle fiendes,
rikskanslerens, bemedling, hvilken ej förvägrades — men allt fbrgäfves. Kristina
förblef obeveklig; hon ville ej se honom och bevarade till sin död den
bitterhet, hon fattat mot den forne gunstlingen, kanske mest alstrad deraf, att hon
fann sig bedragen på hans sanna värde. Det var endast genom sina yttre
egenskaper, grefve Magnu9 utöfvat sin tjuskraft på drottningen. När det
ridderliga omhölje försvann, som i hennes ögon omgifvit hans person, då var
det ock för alltid ute med hans makt.
Det måste i sanning mera väcka vår förvåning, att de la Gardie sa
länge kunde bibehålla sig i drottningens ynnest, än att han slutligen föll;
ty det låg icke i Kristinas lynne att länge blifva vid ett och samma. Hon
älskade det nya, det intressanta, ombytet. En af anledningarna till de la
Gardies fall var utaii tvifvel, att hans bild blifvit undanskymd af en annan
gunstling, en utländing (Pierre Michon) Bourdelot. Denne hade af sin
landsman, den lärde Salmasius (Saumaise), som vistats vid Kristinas hof, blifvit
anbe-fald hos henne som läkare. Bourdelot lyckades förbättra drottningens
helso-tillstånd, och genom sin qvicka och behagliga umgängeston intog han henne all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
