Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ft
den i dess historiska sammanhang. Huru vida den tillika ofverensstamde
med en sträng politisk moral, är en fråga for sig. Den hvilade på
förutsättningen, att för hvarje stat den egna fordelen är allt, att styrkans rätt är
den högsta och att alla medel äro goda, om blott de gagna. För ett mera
ntveckladt sedligt medvetande passa sådana grundsatser icke. Men för defc
sjuttonde århundradet passade de godt; de hyllades af Karl Gustaf lika som
före honom af Gustaf Adolf och tusende andra, och de hafva ännu efter
tvenne århundraden sina firade anhängare. Hos Sveriges då varande statsmän
rönte de icke något motståhd. De fleste af Karl Gustafs rådgifvare gillade
sin konungs politik, och de få, som icke gjorde det, en Herman Fleraingr
en Gustaf Bonde, tänkte sannerligen icke på rättfärdigheten i de
mellan-folkliga förbindelserna, utan på freden såsom det enda nödvändiga för ett
fattigt och till hälften ruineradt land.
Europas allmänna politiska förhållanden syntes Karl Gustaf gynsamma
för det djerfva företag han planlagt. Sverige hade många fiender, men af
olika anledningar voro de för ögonblicket ur stånd att göra någon skada.
Och det var endast ögonblicket, Karl Gustaf trodde sig behöfva. Han
räknade på en hastig framgång i striden mot Polen och hoppades, att han sedan
skulle kunna ställa sig mot Europa med styrkan af ett fullbordadt faktum.
Emellertid var hans diplomati verksam öfver allt för att vinna vänner och
lugna den oro, som framkallades genom ryktet om lians djerfva anfallsplaner.
Det vanskliga i vår ställning har knappast kunnat undgå hans uppmärksamhet.
En förening af våra fiender hörde till de möjligheter, som blefvo större, ju
mer det svenska väldet växte till. Hvad hade vi att vänta af Danmark och
Ryssland, som rufvade på minnena af många lidna nederlag? Det senare
tycktes tills vidare böra vara vår vän, då vi båda hade Polen till ovän, och
Karl Gustaf ville äfven, att så skulle ske. Men tsar Alexei har väl förstått,,
att spetsen af den svenske konungens polska politik var riktad mot Ryssland
och afsåg att hindra dess framträngande till Östersjön. På Karl Gustafs
förslag till vänskap svarade hau med hotelser och gaf allt mer sitt öra åt dem,
som ville rikta de ryska vapnen mot Sverige. Till deras antal hörde Holland
och Österrike, i hvilka makter Karl Gustafs eröfringspolitik hade sina
omed-görliga vedersakare. Det senare betraktade med största ovilja Sverige såsom
en protestantisk hufvudmakt inom det tyska riket oeh såg i hvaije utvidgning*
af dess välde en fara för sig sjelft. Det förmådde för ögonblicket ej mycket.
genom sina vapen, men det kunde skada och skadade oss genom sina
underhandlingar, och det skulle utan tvifvel, när den svenska stormakten blefve
allt för hotande, ställa sig i våra fienders led. Holland åter var af
merkantila skäl en afgjord fiende till Sveriges eröfringsplauer. Republiken emotsåg
en fruktansvärd minskning af sin handelsvinst, om vi efter vår fördels kraf
»dirigerade», tullarna och sjöfarten i hamnarna vid Baltiska hafvet. Den
sökte derför med all makt upprätthålla, hvad den sjelf kallade »Östersjöns
frihet»; den lofvade Polen sitt understöd, rustade sin flotta och satte sina
diplomater i rörelse för att förmå våra grannar, i synnerhet Danmark och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
