Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lackar, som vid denna tid forrådde sitt land. Öfverlöparens verksamhet bar
ock sin frukt och underlättade i väsentlig mån den svenske konungens första
lysande triumfer.
Enligt Karl Gustafs plan skulle det redan af ryssar och kosacker
hemsökta Polen anfallas från tvenne sidor. De la Gardies här skulle i öster
intaga och besätta Litauen, under det att Vittenberg samtidigt genom
Rinter-pommern inryckte i Storpolen. Sjelf skulle konungen understödja Vittenberg
för att sedan i förening med den från Litauen ankommande de la Gardie
bemäktiga sig det polska Preussen. Fiendtlighetema började med svenskarnes
eröfring af Dunaburg i polska Livland. Det skedde den 1 juli 1655. Den
10 gick Karl Gustaf till segels från Dalarö och landsteg efter en lycklig
öfver-fart på kusten af Pommern. Anda ut i stockholmsskären hade han varit
förföljd af Johan Kasimirs anbud om fred. Redan den 4 juli mönstrade
Vittenberg sin af tyskar och svenskar sammansatta här vid Damm och inträngde
några dagar derefter i Storpolen för att öfver den af kärr och moras omgifna
Netzefloden bryta sig sin väg. Der bakom vid den lilla staden Uscz låg det
vestra Polens adelsuppbåd under sina vojvoder och kastellaner, en
sammanrafsad hop af många tusen man, utan ordning och utan mod att fylla pligten
mot sitt land. Den dagtingade hellre, än den stred, och slöt med att
underkasta sig och vojvodskapen Posen och Kalisj den svenske konungens höga skydd.
Vittenberg gick vidare uppefter floden VVarthe, men stannade efter några dagars
marsch för att invänta konungen, med hvilken han förenade sig i Konin den 14
augusti 1655. Utan att finna något nämnvärdt motstånd styrde Karl Gustaf sitt
tåg allt »längre in i Polen. Efter en seger öfver polackarne vid Sobota befalde
han Vittenberg att förfölja den flyende, af sitt folk nästan öfvergifne Johan
Kasimir söder ut och ryckte sjelf mot Varsjav, som redan den 30 augusti gaf
sig utan strid. Underrättelser från Vittenberg förmådde honom derefter att
ändra hela sin krigsplan. Han befalde de la Gardie att påskynda sin marsch
från Litauen och förena sig med Gustaf Otto Stenbock för att
tillsammans med honom företaga eröfringen af det polska Preussen. Åt sig sjelf
utsåg han till valplats trakterna kring öfre Weichsel och tog befälet öfver
den armé, som skulle tillintetgöra Johan Kasimir. Det var att förspilla en
dyrbar tid. Han slog sin fiende först vid Tsjarnova, sedan vid floden Donajek
samt intog efter en kort belägring Krakov, hvars försvar leddes af den tappre
Stefan Czarniecki. Fästningen dagtingade den 8 oktober 1655. Johan
Kasimir öfvergaf sitt rike och tog sin tillflykt till Schlesien, en del af
Polens stående här, de så kallade qvartianerne, svor Karl Gustaf trohetsed,
och många af landskapen hyllade lionom såsom konung. Framgången var
underbar. Europas blickar följde den svenske eröfraren, och mången frågade
sig med bäfvan, hvad slutet skulle blifva af ett framstormande, som intet
syntes hindra.
Det är visst, att Karl X i dessa sin lyckas dagar drömde en orolig
äregirighets drömmar och förde det stoltaste språk, sora om hans makt hvilade
på en orubblig grund. Begränsningen, hofsamheten hörde icke till hans dyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
