Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De båda danska krigen. 1657—1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mark ett förbund för att gemensamt utestänga främmande flottor från
Östersjön. Det lyckades ej. I stället fick Holland ett allt större inflytande i
Kjöbenhavn, och dess sändebud, svenskhataren Konrad van Beuningen, gjorde
hvad han kunde för att drifva den danska regeringen till öppen fiendskap.
Krigstankar började uppstå efter hand, icke hos rådet och högadeln, men hos
massan af folket, som leddes af det nationela hatet, och framför allt hos
konung Frederik III sjelf, hvilken genom kriget ville vinna ökad makt och
drömde om återeröfringen af de länder, dem Sverige tagit. Det var sant,
att Danmark var föga rustadt att kämpa med den krigiska stormakten i norra
Europa, men det räknade på Hollands hjelp och på det lyckliga tillfallet af
det polska kriget, som skulle binda Sveriges bästa krafter och ställa det
värnlöst mot en ny fiende. Äfven Österrike och Spanien eggade den danske
konungen till brytning för att sålunda få Karl Gustaf bort både från Polen
och Tyskland till en annan krigsteater, der han ingaf dem mindre fruktan.
Ur mycken vacklan framgick till sist hos Frederik III krigets beslut. Yid
riksdagen i Odense i februari 1657 visade sig den stora mängden ytterst
stridslysten, och det bjelpte ej, att fredsvännerne talade om den stora
fattigdomen, om den inre splittringen och om krigsväsendets djupa förfall. Man
påtog sig dryga gärder till det stora företaget att »upplyfta Danmarks gamla
ära och qväfva den svenske grannens öfvermod». Den 1 juni utfärdade
Frederik III formligen sitt fejdebref. Någon verklig krigsanledning egde
han ej, och slutet blef också derefter.
Med glädje emottog den svenske konungen underrättelsen om Danmarks
krigsförklaring. Den blef honom ett medel att komma ur denna polska fejd,
i hvilken det ej vidare var några lagrar eller fördelar att vinna. Han gick
att söka dem i striden mot en ny fiende. Huru han skulle föra krig med
Danmark, hade han lärt af Torstensson, och han beslöt att följa hans lärdom.
Han räknade på att genom snabbheten i rörelser kunna öfverraska sin
motståndare och bringa till slut »det danska väsendet», innan någon kunde tänka
på att lägga hinder i hans väg.
Den danske konungens plan var att från flere olika håll inrycka på
det svenska området. Hufvudanfallen skulle ske från Holstein mot Bremen
och från Skåne mot Halland; det förra skulle ledas af riksmarsken Ånders
Bille, det senare af Frederik III sjelf. Under tiden skulle den danska flottan,
Danmarks enda dugliga vapen, löpa ut i Östersjön och blockera de förnämsta
hamnarna på Sveriges och Finlands kuster. I öfverensstämmelse med denna
plan började kriget under sommarn 1657.
I Sverige var man sedan länge förberedd på faran och rustade så mycket,
den tryckande nöden tillät. Allmogen, som förut visat ett mycket oroande
missnöje öfver alla gärder och utskrifningar till det polska kriget, lade nu i
dagen stor beredvillighet och fosterlandskärlek, när det gälde att värna
fäderneslandets egen jord. Ledningen af försvaret öfvertogs efter Horns död af
Per Brahe samt lemnades sedan af honom till Gustaf Otto Stenbock.
Sammandrabbningar med fienden föreföllo utefter hela gränsen från Jemtland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
