Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De båda danska krigen. 1657—1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot slutet af året blef Sveriges ställning allt mer bekymmersam.
Trond-hjems län återtogs af danskarne, Bornholm gick forloradt genom ett allmänt
uppror af öns invånare, och i Skåne började misstänkta rörelser att yppa sig.
I Preussen föll Thorn efter ett hjeltemodigt försvar, och derefter återstod ej
mycket af det svenska väldet i dessa trakter. Redan i september 1658 inbröt i
Holstein en här af 24 000 brandenburgare, österrikare och polackar och tvang
inom kort svenskarne att utrymma hela den jutska halfön utom Frederiksodde.
Ilolland redde sig till att lemna Danmark ytterligare hjelp; det möttes af de
kraftiga föreställningarna från Frankrike och England, som visserligen icke
ville, att Sverige skulle kufva Danmark och blifva herre öfver Östersjön,
men deremot önskade bevara den maktställning i norden, som de sista
händelserna skapat.
Karl Gustaf, eljest vanligen anfallande*, nödgades framför allt tänka pa
sitt försvar. Kjöbenhavns eröfring lemnade dock ej hans tankar; den skalle
sätta honom i stånd att föreskrifva vilkor i stället för att emottaga dem.
Striden måste likväl blifva ojemn. Mot 13 000 man, som kunde försvara
vallarna af Kjöbenhavn, hade han att ställa endast 8 000 krigare. Karl
Gustaf beslöt emellertid att våga en stormning. Den företogs under natteu
mellan den 10 och 11 februari 1659. Hufvudanfallet skedde mot vestra sidan
af staden och leddes af konungen sjelf. Modigt trängde de svenska skarorna
öfver grafven och klättrade på sina stormstegar uppför de jslupna vallania,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
