Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De båda danska krigen. 1657—1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kokhett vatten död och förstörelse bland de stormande Ilenderne. Efter tvenne
timmars strid måste Karl Gustaf gifva tecken till återtåg och för första
gången se sig besegrad i en öppen strid efter lidna, icke obetydliga förluster.
Sina planer öfvergaf han icke. Han befäste sig allt starkare på de danska
öarna och räknade på hjelp af England, hvars flotta, 43 skepp med 2 000
kanoner, i april 1659 inlöpte i Öresund. Den kom dock icke för att gifva oss
stödet af Englands vapen, blott för att uppehålla jemvigten mot Holland,
och dess befalhafvare hade blott att förtälja, hvad hans regering i förening
med Frankrike ville göra för att återskänka norden lugn på den roskildska
fredens grund. Dermed var Karl Gustaf föga tillfredsstäld och inledde
underhandlingar med den engelske protektorn, Richard Cromwell, Olivers son, om
ett närmare förbund, hvars pris skulle vara den danska monarkiens delning.
Richards snart inträffade fall med följande oroligheter inom England gjorde
emellertid slut på dessa underhandlingar.
Långt förut hade Frankrike och England börjat pläga råd med den
holländska republiken om sättet att stifta fred i norra Europa. Vid dessa
rådplägningar har i synnerhet England i början visat sig vara vår vän;
Holland åter stod på vårt argaste och gaf nya prof på ett sinnelag, som visat
sig fiendtligt ej blott i Preussen och i Danmark, utan äfven bortom hafvet,
der det holländskt-vestindiska kompaniet år 1655 bemäktigade sig den svenska
kolonien Nya Sverige. Underhandlingarna mellan de tre nämda makterna
ledde slutligen till de tre så kallade konserterna i Haag, af hvilka den
sista ingicks den 25 juli 1659 och bar, jemförd med den första, tydliga spår
af ett stigande holländskt inflytande. Sverige skulle återställa Trondhjem,
nedlägga sina anspråk på Guinea — der den svenska kolonien Cabo Corso
tagits af sin förre kommendant, förvandlad till dansk kapare — samt
godkänna de af Holland länge påyrkade elucidationerna till elbingstraktaten.
Dessa vilkor, som man ville påtvinga honom, underkastade sig Karl Gustaf
icke, men öppnade deremot fredsunderhandlingar med Danmark, öfvergifvea
af England, sökte han äfven förlikning med sin farligaste fiende, Holland,
erbjöd det, ehuru förgäfves, en delning af den danska monarkien samt
ratificerade slutligen efter tre års vägran dessa »elucidationer», genom hvilka den
alltid påpassliga republiken sökte vinna fördelar för sin handel. Karl Gustafs
eftergifter betingades af det oroande i vår militära ställning. Genom slaget
vid Nyborg (14 november 1659) gjorde de förbundne sig till mästare öfver
Fyen, nedgjorde eller tillfångatogo en svensk här på 5 000 man och tillfogade
derigenom våra vapen det största nederlag, de ledo under Karl Gustafs dagar.
Äfven Pommern hemsöktes af fienden, och i Preussen intogo polackar,
österrikare och brandenburgare den ena platsen efter den andra, så att Sverige
vid årets slut hade qvar endast Elbing och Marienburg. Emellertid var Poleu
villigt till fred; underhandlingar inleddes, och den svenske eröfraren var till
sist böjd att sluta den på vilkor, att Johan Kasimir afträdde hela Livland
och anspråken på Sveriges krona.
I sjelfva verket synes Karl Gustaf vid slutet af år 1659 hafva velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
