Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De båda danska krigen. 1657—1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma till uppgörelse med alla sina fiender. Äfven med hänsyn till
Danmark nedsatte han sina anspråk och var beredd att afstå Trondhjem och
Bornholm mot ersättning af Akershus län. Dervid stod han oryggligt fast.
Men för att i detta fall kunna genomdrifva sin vilja anordnade han ett
infall i Norge under vintern samt beslöt tillika att stärka sina stridskrafter på
Själland. Han måste derför af sitt redan förut utarmade folk kräfva nya
ntskrifningar och gärder. Han begaf sig i december 1659 öfver till Sverige för
att möta ständerna, som han sammankallat till Göteborg. Förhandlingarna
vid riksdagen, som började i januari, vitnade om mycken vördnad och
undfallenhet för konungen, men det kunde ej hjelpas, att i synnerhet från dfr
ofrälse stånden förnams en temligen förlåtlig klagan öfver de ständiga
bördornas tyngd. I Karl Gustafs öron lät denna klagan som ett retande
missljud. Redan vid riksdagens början insjuknade konungen, men fortsatte sitt
trägna arbete med den rastlösa ifver, som hörde honom till. Efter en tid
förvärrades det onda, febern tilltog, och under natten till den 13 februari
1660 afsomnade Karl Gustaf, sedan han med orubbad själsnärvaro till det
sista stält om sitt hus. Han var vid sin död 38 år gammal.
Med Karl Gustaf bortgick utan tvifvel en af samtidens väldigaste
personligheter, som ingifvit hela Europa beundran genom sina bragder, men
också väckt dess oro genom sina planers djerfhet och hänsynslösheten i sättet
att dem utföra. Om allt detta gaf ej hans yttre mycken föreställning. Den
korta, ovanligt tjocka och klumpiga gestalten med det groft bildade hufvudet
hade vid första anblicken något vanligt, borgerligt; det behöfdes att möta
den eldiga, befallande blicken ur de klara blå ögonen och få sigte på det
vid läpparna liggande draget af kraftig beslutsamhet för att finna, att den
mannen, så liten han var, ej mättes med vanligt mått. I begåfningens
mångsidighet har han bland Sveriges konungar haft få sina likar. Förståndets
skärpa, uppfattningens liflighet, ett rastlöst verksamhetsbegär, viljans kraft
och en ofta utsväfvande fantasis rikedom hafva uppenbarat sig i hela hans
lif och kommit att bestämma, till lycka och till olycka, hans eget och
Sveriges öde.
Under sin korta bana har Karl Gustaf förvärfvat härförarens och
statsmannens berömmelse. Till en viss grad har han fortjent den. Såsom
härförare var han likväl vida mer taktiker än strateg; såsom statsman hade han
nog stora framtidstankar och en outtömlig fyndighet att begagna sig af hvaije
tillfälle; men han lät allt för ofta leda sig af de äfventyrligaste hugskott
och lade i dagen en oro och ombytlighet, som icke hade sin förklaring endast
i den politiska ställningen för ögonblicket.
Karl Gustaf fick egna nästan hela sin regering åt krigarens uppgift.
Han har likväl icke saknat sinne för fredliga värf, och han har mer än en
gång uttalat den önskan »att få komma i någon ro och anse sitt eget verk».
Dithän tycktes han sträfva mot slutet af sin lefnad. Hans oupphörliga krig
hafva emellertid olyckligt inverkat på vårt lands inre förhållanden. Nöden
och missnöjet hafva vuxit, det senare jäste nästan öfver allt och tyglades en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
