Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310. Leckö i Ycstcrgotlnml.
Har tillhört M. G. dc la Gardie.
att värna dem, men dessa intressen glömdes allt för ofta i afgörandets
ögonblick, när det föll sig svårt att hålla fast vid de stora grundsatserna i strid
med egen eller vänners fördel. Denna regering, tagen som ett helt, har ej
vetat att bevara sina händer rena; det lådde vid dem till och med främmande
makters guld. En sådan anklagelse kunde Sveriges styrande fäder ställa till
hvarandra i söndringens värsta ögonblick, och de gjorde det ock. Ej blott genom
partiernas kamp, men ock genom den politiska korruptionen blef Karl XI:s
förmyndarregering en föregångare till frihetstiden. Denna regering betecknade i öfrigt
ej början af ett nytt utvecklingsskede i vårt historiska lif, men väl
afslutningen af ett gammalt. Den svenska högadeln genomlefde de sista åren af sitt välde
den arbetade derunder på att förstöra sig sjelf och föll slutligen på sin egen synd.
fel, som gåfvo åt Karl XI:s förmyndarregering en så bedröflig ryktbarhet.
Makligheten, obeslutsamheten, föränderligheten och slappheten togo till efter
hand, smittade af sig åt alla håll och nästan upplöste till sist hela den
administrativa disciplinen. Man gjorde hvad man ville och lydde, när man fann
for godt; man »vräkte i vrån» sina skyldigheter efter föredömet af de
styrande sjelfva. Så kommo allt mer oreda och pligtförsummelse att känneteckna
hela förvaltningen. Det fans hos denna högaristokratiska regering ett annfit
drag, som ej får förbises. Den saknade i allmänhet den stränga oegennyttans
dygd och erkände knappast den pligt, som bjuder att till det yttersta hålla
på statens rätt gent emot de enskildes obefogade anspråk. Utan tvifvel
talades i rådet mycket vackert om »fäderneslandets intressen» och skyldigheten
• *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
