Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rop på reduktion och rang lupo till storms mot de stora ätterna. För den
främmande syntes tvedragten utan bot, och den förutsägelsen kunde vågas
ocb vågades, att under den närmaste tiden »Sverige skulle blifva ur stånd till
stora planer».
Sveriges regering lagade, att den spådomen slog in. Den antog i
synnerhet från denna tid de drag, som förut angifvits hafva varit de för henne
mest utmärkande. Ståndsfördomama, egennyttan, frånvaron af alla ledande
grundsatser, slappheten och söndringen, allt låg nu för öppen dag, iakttogs
af främmande sändebud och blef snart kunnigt inför verlden.
Regeringsmakten öfvergick fullständigt till hela rådsförsamlingen, och enigheten vann
visst icke derpå. Tvärt om. Splitet frodades, de fiendtliga motsatserna blefvo
allt skarpare, och ej sällan afbrötos
rådets öfverläggningar af skandalösa
uppträden, foga egnade att ingifva
den unge konungen aktning för rikets
ledande män. Rådet delades allt mer
bestämdt i tvenne täflande partier.
Det ena, som tillika var högadelsparti
och hade de la Gardie till sin erkände
ledare, var böjdt att lefva på stor
fot och utmärktes genom en viss
benägenhet för krigiska äfventyr. Det
andra åter ville fred samt en viss
sparsamhet med statens tillgångar och
omfattade många af de grundsatser,
som hyllades af Gustaf Bonde. Partiet
hade, sedan Bonde sjuk och uttröttad
allt mer dragit sig från ärendena, till
sina främsta män Mattias
Björn-klou, Sten Bjelke, Klas Rålamb
och längre fram Johan
Gyllen-stjerna. Under flere år var
Björn-klou den mest framstående af dessa, och en af samtidens bästa häfdatecknare
uppkallade hela partiet med hans namn (»factio bioerncloviana»).
I den inre hushållningen och i den yttre politiken pröfvade de täflande
partierna skiftevis sina krafter och sökte genom begagnande af den senare
finna åtminstone ögonblickets hjelp för felstegen i den förra. Förhållandet
till förenämda makter påkallade allt mer styrelsens uppmärksamhet. Från
midten af 1660-talet upprörde kriget det vestra Europa, framkalladt af
England och Frankrike, hvilka sträfvade att utvidga gränserna af sitt välde.
England ville i strid med Holland stärka sin makt på hafvet, och hos
Frankrikes unge herskare mognade allt mer de planer, som närmast afsågo en
er-öfring af spanska Nederländerna. På alla håll sökte man Sveriges vänskap
eller hellre dess kraftiga hjelp. Redan tidigt (1 mars 1665) afslöt den svenska
316. Sten Bjelke
(1624—1684).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
