Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regeringen, framdrifven af Björnklou och hans vänner, ett vänskaps- och
handelsförbund med England, utan någon egentlig förbindelse för Sverige att
taga del i kriget med Holland, men också utan några synnerliga fördelar,
framför allt utan dessa subsidier, hvilka på de fleste i det svenska rådet
verkade så bestämmande. Man trodde sig snart hafva funnit medlet att
vinna dem. Man beslöt under sommarn 1665 att på tysk botten uppställa en
här under Vrangels befäl, till skenet för att med vapen bringa staden Bremen
till underkastelse, i verkligheten för att sålunda göra sig mera eftersökt af de
krigande makterna och deras bundsforvandter samt erhålla
underhållspennin-gar, kanske utan tvång att taga verksam del i kriget. Planens uppliofsman
eller främste förespråkare var de la Gardie, dess afgjorda motståndare Per
Brahe, och Gustaf Bonde. Utgången var planen värdig. Man bjöd ut sig åt
alla håll, men utan att ernå hvad man ville. Sjelfva kriget med Bremen,
ifrån början ett politiskt-finansielt schackdrag, fördröjdes länge deraf, att
regeringens intresse uteslutande var fäst vid den engelsk-holländska fejden; när
det ändtligen företogs, gaf det ej mycken ära. Flere makter förenade sig
till stadeus skydd, och hela striden bragtes till slut genom traktaten i
Haben-håusen (15 november 1666). Bremen förbehöll sig sin suveränetet såsom fri
riksstad, men förband sig att ej göra denna rätt gällande på den tyska
riksdagen före 1700. Kort förut (12 oktober) bilades äfven genom traktaten i
Pltisamuude de oafgjorda tvistepunkterna med Ryssland.
Emellertid skärptes allt mer motsatsen mellan de båda partierna i det
svenska rådet; den utrikes politiken fortfor att kalla dem till strid. Louis
XIV:s planer på spanska Nederländerna och hans infall i detta land på våren
1667 väckte fruktan ej blott hos Spanien och Österrike, utan äfven hos de
med hvarandra kämpande sjömakterna Holland och England, hvilka i den
franska politiken sågo en fara för Europas jemvigt. Både Frankrike och dess
motståndare sökte Sveriges förbund och gjorde i täflan sina anbud. Den svenska
regeringen ansåg nödvändigt att »engagera» sig, men tvekade åt hvilket håll
den skulle gå for att med minsta fara få de största subsidierna. De la Gardie
tyckte det vara en naturlig sak, att Sverige hjelpte Louis XIV i spanska
Nederländerna, under det att Björnklou och hans vänner något mer tänkte
på Sveriges säkerhet samt dess ställning inom det tyska riket och derfor ville
en anslutning till Österrike och England. För alla eller de fleste voro
emellertid underhållsmedlen hufvudsak, och att så var, uttalades en gång i rådet
helt öppet af grefve Nils Brahe, sjelf rådsherre, då han sade: »Låtom oss göra
som köpmän, hvilka söka sin vinning; traktom efter de vilkor, som
fördelaktigast kunna vara, såsom att få pengar nog och ej göra annat derfor än sitta
stilla.» Sådan var, sedan allt omhölje af granna fraser kommit bort, den
innersta kärnan af förmyndarregeringens politiska vishet.
Vid tiden för det bremenska kriget stod de la Gardie på höjden af sin
makt. Hans maklighet tillät honom icke att behålla den. Under sina ofta
upprepade färder till landet lemnade han fritt spelrum åt sina motståndare,
och dessa försummade ej att undergräfva hans ställning. Björnkloupartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
