Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Karakteristik af förmyndarregeringen. — Dess inre och yttre politik (1660—1672)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skarpare än n&gon annan pä adelns herskande ställning såsom ett medel
mot despotismen, vare sig den hotade uppifrån eller nedifråu. Men hana
aristokratiska åsigter voro klädda i gammaldags drägt; han ville en politisk
jemlikhet inom riddarhuset, han såg med ovilja högadelns företräden och
anspråk, och han tröttnade aldrig att gent emot den höga börden göra
gällande förtjenstens rätt. I de styrandes ögon var han en farlig man,
hvilken det befans bäst att söka vinna. Han närades 1666 till hofkansler, utsåga
till landtmarskalk under 1668 års riksdag och inkallades omedelbart derefter
uti rådet, der han till förargelse för de fleste vidhöll de grundsatser han
hyllat, då han satt på oppositionens bänkar. Han slöt sig i det hela till
björnkloupartiet, hvars modigasto förkämpe han blef, talade alltid för fred*
sparsamhet och reduktion, ordnandet af rikets drätsel och stärkandet af desa
försvar samt stred oförfäradt, ehuru förgäfves, mot den egennyttans och
slapphetens anda, som tagit Sveriges styrelse uti besittning. Att fäderneslandets
bästa var hans första syftemål är icke tvifvel uuderkastadt. Hvad han vid
denna tid velat för sig sjelf är svårt att döma. Kanske har han tänkt sig
kunna blifva den ledande inom den lysande, men svaga rådsförsamling, hvaraf
han var vorden en medlem; ärelystnadens lidelse har helt visst beherskat
honom, och lian kände väl begäret efter maktens utöfning. Han skulle likväl
få erfara, att hans stund ej än var kommen. Medlemmarne af svea rikes råd
lyssnade knappast till Johan Gyllenstjernas läror och följde honom sällan på
de bättre vägar, dit hau ville föra dem.
Detta visade sig älven, när under vintern 1672 den stora frågan om
förbundet med Frankrike skulle afgöras. Med öfvertvgande vältalighet
blottade Gyllenstjerna det ovärdiga och farliga i en politik, som sålde Sverige åt
Louis XIV, bragte dess ve ridsställning i fara och utsatte det för äfventyret
att inryckas i ett europeiskt krig. Statsskäl verkade icke på de la Gardie
och hans anhängare i allmänhet, och i detta fail hade de reducerat frågan
till ett ekonomiskt spörsmål. I sjelfva verket var Sveriges hufvudstad vorden
en marknadsplats, der å ena sidan Frankrike och England, å den andra
Holland, Spanien, Tyskland och Danmark gjorde sina anbud. Frankrike gick
segrande ur denna täflan. Genom fördraget i Stockholm den 4 (14) april IG72
gjordes Sverige för en tid af tio år till en »mercenarius Galliæ>, en besoldad
vapendragare åt Louis XIV:s politik, som med fullt fog ausågs fiendtlig mot
Europas frihet. Sverige förband sig genom detta fördrag att ställa upp en
här af 16 000 man för att med vapen i hand anfalla de tyska furstar, som
ville bispringa Holland. Deremot tillförsäkrades Sverige af Frankrike såsom
underhållspenningar 400 000 écus i fred och 600 000 i krig, motsvarande efter
liu varande förhållanden i svenskt mynt 2—3 millioner kronor.
Sådant var hufvudinnehållet af 1672 års fördrag, till sina följder kanske
det vigtigaste Sverige någonsin slutit. För Karl XI:s förmyndarregering var
det dess sista stora politiska handling och betecknade tillika djupet af dess
förnedring. Denna regering stod nu vid slutet af sitt välde. Den ungo
konungen fylde snart sjutton år, och man var ense, att han såsom myndig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
