Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Statshvälfningen och redaktionen. — Riksdagarna 1680 och 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som länge varit förgäten, men som, äter tillämpad, betydde mer än alla gifna
löften och fattade reduktionsbeslut. Adeln och de ofrälse afgåfvo emellertid
olika svar på den framstälda frågan. Adeln erkände obetingadt konungens
makt att vare sig gifva eller taga; de ofrälse åter stälde lagen upp mot
konungen och nekade den senares rätt att allodialiter bortgifva något kronans
gods. Med ledning af standens skrifter uppsattes nu af Karl XI sjelf ett
svar på frågan, hvarvid adelns inlaga i det hela följdes. Denna skrift blef
af ständerna underskrifven såsom deras egen förklaring, hvarpå konungen
sedermera gaf sin nådiga »approbation».
Hvad som skett var ingenting annat, än att reduktionen på grund af
gällande lag var vorden förklarad konungens ensak. Den hade förut ansetts
höra under ständernas, i synnerhet adelns afgörande, och 1655 och 1680 års
reduktionsbeslut hade varit försök att förlika billigheten med nödvändigheten.
Denna nödvändighet stod qvar ännu och kräfde sina offer; om åter
billighetens fordringar skulle beaktas, berodde nu uteslutande af Sveriges konung.
Han kunde förfara mildt, om han det ville, och sjelf sätta gränser för den
revolution i våra eganderättsförhållanden, som blifvit alldeles oundviklig. Men
han kunde också vända billigheten ryggen och oblidkeligt värna om hvad lian
ansåg vara statens rätt, sä att han till sist måhända kränkte den enskildes i
stället. Den faran har Karl XI icke undgått.
Den utgång, som reduktionsfrågan fick, kom att högst betydligt stärka
enväldet, för så vidt den, strängt taget, gjorde konungen till herre öfver sina
undersåtars timliga egendom. Sådana voro i sjelfva verket förhållandena. Men
detta envälde kom att ytterligare befästas genom den utsträckning, som
nu gafs åt kouungens lagstiftande makt. Det var efter alla tecken att döma
en händelse, som gaf anledning dertill. Under en öfverläggning pä riddarhuset
hade den förut omnämde Anders Liljehök fält yttranden, hvilka Karl XI ansåg
innebära ett ifrågasättande af hans makt att stadga ocli förordna för sina goda
undersåtar. Deröfver lät konungen uttrycka sitt stora misshag, och det pa
ett sätt, som påminde om despoten och utvisade mycket liten aktning för den
svenska riksdagens yttranderätt. I ganska vreda ordalag affordrade han så
väl adeln som de ofrälse standen en förklaring deröfver, »huru vida han egde
rätt att i sitt rike göra lag och stadgar, reglementen och förordningar, samt
om det anstode en trogen undersåte att inskränka eller lika som på vigtskål
lägga sin öfverhets makt och myndighet, när den dock brukades till Guds
namns ära och rikets bästa och gagn». Var Karl XI:s framställning den
otålige sjelf herskarens, som ej vill veta af annat än den blinda lydnaden, sä var
i synnerhet adelns svar ett märkvärdigt vit nesbörd derom, huru hastigt
enväldet förmått att döda känslan af frihet och sjelfständighet. När man
jem-för det ena med det andra, kan man ej värja sig för den tankeft, att
riddarhuset i sin ängsliga ifver att blidka den konungsliga vreden gifvit Karl XI
mer, än han uttryckligen begärde. Det icke blott stadfäste honom i
besittningen af den ekonomiska lagstiftningen, som sedan länge hört Sveriges konung
till. utan det tillade honom äfven rätt att ändra och förklara den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
