Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Statshvälfningen och redaktionen. — Riksdagarna 1680 och 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagen, endast uttryckande den tillförsigteu, att Karl XI skalle »gifva sina
ständer deraf part, efter det dem alla angick». I adelns mening hafva för
öfrigt både rådet och de ofrälse stunden i särskilda skrifvelser instämt. Derpå
uppsattes en gemensam förklaring, som af ståndens medlemmar undertecknades
och den 9 december 1682 erhöll konungens approbation. Det skedde i samma
statshandling, som innehöll den nådiga bekräftelsen på riksdagens förklaring
af konungabalkens fjerde kapitel. Så afhände sig det svenska folket i en
hastig vändning sin lagstiftande makt och behöll af urgammal frihet endast
rätten att sig sjelft beskatta, och äfven den rätten var icke omgärdad af det
skydd, som våra dagar anse nödvändigt, för att ett folk skall kunna sägas vara
herre öfver sin egendom. Vill man följa konungamaktens utveckling efter
riksdagsbeslut, sa stå vi redan 1682 vid enväldets fullbordan. Längre har
detta envälde rättsligeu icke kommit. Den så kallade »suveränetetsförklaring ,
som man vill se i 1693 års riksdagsbeslut uti de orden om kungl. maj:t, att
han är en »allom bjudande och rådande suverän konung, som ingen på jorden
är för dess aktioner responsabel, utan har makt och våld efter sitt behag och
som en kristlig konung att styra och regera sitt rike» — den förklaringen
innebar i sjelfva verket ingenting nytt och tillerkände regenten ingen
rättighet, som han ej redan förut med svenska folkets bifall utöfvat.
Vigtiga beslut utmärkte äfven den återstående tiden af riksdagens
samman varo. Så beslöts på rådets förslag utsträckandet af arfsrätten fill kronan
äfven till den qvinliga linien af det pfalziska huset. Vidare gillades en af
konungen uppgjord regeringsform, som skulle gälla för den händelse, att i
framtiden en förmyndarstyrelse blefve nödvändig. Frågan om bevillningen
fortfor allt jemt att syselsätta riksdagen och uppväckte mänga svårigheter.
Krafven voro äfven stora i följd af de hotande yttre farorna. Bevillningen
faststäldes slutligen efter konungens önskan, och det svenska folket påtog sig
bördor, kanske större, än det någonsin burit. På nyåret var allt färdigt, och
den 3 januari 1683 afslutades högtidligt riksdagen, ännu i sista ögonblicket
vitnande om den bittra stämning, som de förda striderna framkallat.
Så var den stora statshvälfningen fullbordad, och öfver alla lade sig
tyngden af det enväldiga konungadömet. Den parlamentariska kamp, ur
hvilken det framgått, hade onekligen ofta visat revolutionens drag, och det starka
trycket ofvan ifrån hade mer än en gång kommit att bestämma dess skiften.
De dåliga lidelserna hade icke sällau blifvit satta i rörelse, och det parti, som
segrade till sist. hade ingalunda försmått att begagna sig af afunden,
egennyttan och maktbegäret såsom bundsförvandter. Det återstod att se, hvad som
ur det skedda skulle följa. Så mycket var visst, att vårt folks urgamla frihet
var lagd i band; om det nya enväldet i allt skulle verka till välsignelse, maste
bero deraf, om det visste att begränsa sig sjelft. Historien förtäljer, att det
ej skedde och att enväldet föll till sist genom sina öfvergrepp. Det har i
alla fall anspråk på vår tacksamhet. Ur en historisk nödvändighet gick det
fram. Det befriade oss från ett aristokratiskt regemente, hvars sträfvanden
stodo i skarpaste strid mot vårt lands naturliga utveckling. Det räddade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
