Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarräfsten. — Reduktionens utförande. — Reduktionen i de eröfrade landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora reduktionen. I Ingermanland skulle återgå nästan alla Gustaf Adolfe
pogoster, i Keksholms län gref- och friherreskapen samt i Estland alla de
andliga gods under många naran, som Erik XIV uttryckligen forbehållit sig och
Sveriges krona. Om Livland bestämdes, att reduktionen skulle sträcka sig
tillbaka till härmästarnes tider och innefatta alla de gods, som då varit
»biskopsgods», samt andra andliga gods äfvensom ordens- och härmästargodsen.
Räfsten skulle äfven, lika som i det egentliga Sverige, nå kop- och pantgodsen
efter vissa allmänna bestämmelser.
Sådana voro i de delar, hvarom nu är fråga, hufvuddragen af 1680 års
beslut. Det utmärkte sig icke genom allt för mycken hofsamhet; och det var
knappast troligt, att Karl XI i tillämpningen väsentligt skulle mildra dess
skärpa. Reduktionen gick obeveklig sin gång i våra östanhafeländer, sträng
öfver allt, strängast, der motståndet var starkast. Den verkstäldes till det
mesta under reduktionskommissionens högsta ledning af särskilda kommissarier
i de olika landskapen. I Ingermanland, der den icke trots missnöjet mötte
något svårare hinder, var den med afseende på det ekonomiska resultatet
nästan färdig redan 1687. Tio år senare hade den der och i Keksholms
länin-bragt tillsammans något öfver 200 000 daler s. m. årlig ränta. I Estland kom
reduktionen under flere år knappast ur stället. Det estläudska ridderskapet råkade
redan i begynnelsen i stark jäsning och gjorde allt för att fördröja eller
förhindra verkställigheten af ett beslut, som var det förhatligt och hvars
laglig-het det bestred. Det hjelpte icke mycket, att Karl XI sökte bevisa sin och
Sveriges rätt eller påmiude de estländska herrarne om deras pligt att
bispringa riket och göra allt för dess yttre säkerhet. Stämningen blef ej heller
mildare genom konungens medgifvande, att godsen skulle upplåtas åt sina
förra innehafvare på ständiga arrenden. Men huru stor förbittringen än var,
antog den likväl icke någon farligare karakter, och verkställandet af Karl Xis
planer kunde den ej hindra. Godsindragningen sattes i verket och
genomfördes, ehuru med mycken möda; till 1697 uppgifves den hafva »importerat»
ungefär 155 000 daler s. m. årlig ränta.
Ingenstädes väckte reduktionen så mycken oro eller födde så mycken
bitterhet som i Livland. Missnöjet visade sig redan i begynnelsen; det
skärptes, sedan en skicklig och hänsynslös agitator, sådan som Johan Reinhold
Pat-kul, tagit livländarne om hand och Karl XI till högste styresman öfver denna
landsände satt generallöjtnanten Jakob Johan Hastfehr, en man utmärkt af
mycken duglighet och kraft, men kanske saknande det lugna jemnmodet och
förmågan att genom klok hofeamhet mildra och försona.
I början var reduktionen i Livland egentligen riktad på de gods som
innehades af svenska adelsmän. Med det livländska ridderskapet afhandlades
saken på en landtdag i Riga sommarn 1681. Det skedde genom
generalmajoren Robert Lichton, hufvudraan för den kommission, som till Livland
blifvit öfverskickad. Den kungliga proposition, som till landtdagen afgafc,
innehöll först och främst ett reduktionsforslag, noga affattadt efter
riksdagsbeslutets ordalydelse, samt i sin sista punkt en hemställan om lifegenskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
