Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestämda. Här som öfver allt kräfdes ett brinnande nit. Utan öfverdrift
kan det sägas, att aldrig, så länge Sverige stått, det arbetats så träget i
kronans tjenst som under Karl XI:s dagar. Efter några år var ordningen i
lagskipningen vunnen och j em vigt en återstäld; konungen tillsåg, att den ej
förlorades å nyo. Af ven på lagskipningen vid underrätterna höll han sitt öga,
grep in personligen, när han fann något, som ej var godt, och slog ned med
sin straffande vrede på alla domare, som enligt hans tanke gjort sig
skyldiga till väld och egennytta. Inom den svenska lagstiftningens historia har
Karl XI kommit att intaga en hedersplats. I allmänhet har han genom
ett minutiöst reglementorande sökt bringa reda i samhällslifvets alla
förhållanden. Det låg gifvet i sjelfva hans sinnesart, och det var en följd af
den centraliserade, enväldiga konungamakt, som ville vara förmyndare för alla
och derför hade att tänka och besluta för alla. Det kyrkliga
lagstiftningsarbetet skall på ett annat ställe beröras; det var framgånget ur ett
hundraårigt behof och blef ett verk för århundraden. En revision af den allmänna
lagen hade äfven länge varit ett önskningsmål. Samhället hade klädt sig i
en annan drägt sedan Kristofers dagar; rättsmedvetandet hade förändrats och
fann icke mer sitt uttryck i den gamla lagen, och för de många nya
förhållanden, som voro frukter af en fortskridande utveckling, saknades
bestämmelser. Karl IX, i allt mannen med de stora framtidstankarna, sökte med
ifver åstadkomma en ny allmän lag, men utan att lyckas. Tiden var ännu
icke mogen. Man kunde icke ena sig om de stora grundsatser, efter hvilka
den gamla lagen skulle »öfverses, förbättras och rättas efter tidens och
landets lägenhet»; och man saknade framför allt den juridiska bildning, som
kräfdes för ett så grannlaga värf. Gustaf Adolfs tidhvarf har i den svenska
lagstiftningens historia just den betydelsen att hafva både teoretiskt och
praktiskt grundlagt denna bildning. Under de femtio år, som följde efter
Gustaf Adolfs död, återupptogs lagarbetet tid efter annan, i synnerhet genom
de stora lagkommissionerna af 1643 och 1665, inom hvilka de juridiska
insig-terna voro väl representerade. På riksdagarna efter 1660 stod lagreformen
nästan oupphörligt på dagordningen, och ständerna, framför allt adeln,
tröttnade icke att yrka på den sammas genomförande. Lagstiftningen stod
visserligen icke stilla; den fortgick genom de smärre förbättringarna, men det
stora verket påskyndades ej. Återhållande krafter funnos. Sjelfve
riks-drotsen Per Brahe uttalade många gånger sina betänkligheter »att röra något
vid lagen», som genom förändringar »snart skulle mista all sin kraft», och i
hans yttranden stack dessutom fram en tydlig fruktan, att genoin lagens
förbättring de adliga privilegierna skulle försämras. Under de första åren af
Karl XI:s egen regering var för de vigtiga samhällsreformerna ej mycket att
hoppas. Konungens tid upptogs i början af ynglingens förströelser, och sedan
kom kriget med dess förtviflade kamp om tillvaron. Efter freden blef det
annorlunda. Reformerna begynna på alla områden, äfven inom
lagstiftningens. På 1686 ars riksdag väckte konungens förtrogne, landtmarskalken Erik
Lindsköld, den gamla frågan om lagens revision, hvilken för konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
