Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Sveriges yttre politik ander Bengt Oxenstjernas ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som med republiken blifvit uppgjord i Nijmegen. För denna politik blef
Karl XI vunnen, emedan han i den samma såg en bättre säkerhet for freden;
han slöt sig till den samma ännu hellre, sedan Louis XIV hänsynslösare än
någonsin börjat kränka Europas intemationela rätt genom sina »reunioner», och
han fick dertill en rent personlig anledning, då hans eget stamland
Zwei-brucken blef reunieradt och af franska trupper taget i besittning. För öfrigt
må det väl ihågkommas, att Earl XI redan mot slutet af danska kriget intogs
af en bestämd motvilja mot Louis XIV, en motvilja, som med tiden icke
mildrades, utan skärptes. Det är visst, att denna känsla icke i främsta
rummet bestämde Karl XI:s allianser, men vi skulle irra oss mycket, om den
icke utöfvat något inflytande på hans franska politik.
Med mycken skicklighet och mycken framgång genomförde Beugt
Oxen-stjerna den farliga förändringen i Sveriges forbundssystem. Han möttes på vägen
af den store Willem af Oranien, hvilken såsom den högste ledaren af Hollands
öden såg sig om efter bundsförvandter för att hejda Louis XIV i hans våldsamma
framfart. I mars 1681 bekräftade Karl XI den fred, som med Holland långt
förut blifvit afsluten i Nijmegen, och den 30 september (10 oktober) samma
år ingicks mellan Sverige och republiken den vigtiga garantitraktaten i
Haag till upprätthållande af de sista frederna. Huru oskyldigt än denna rent
defensiva traktat syntes vara till sitt innehåll, undgick det likväl ingen bland
den tidens statsmän, att den först och sist var riktad mot Frankrike, som allt
sedan den sista fredskongressen var den bestämmande makten i Europa.
Efter-verlden, hvilken ser allt i dess sammanhang, skönjer här sjelfva uppslaget till
den politik, som under de följande årtiondena hade Willem af Oranien till
sin förnämste förkämpe och som afsåg att mot Louis XIV upprätthålla
jem-vigten inom Europa. Att Karl XI med öfvergifvande af Frankrike slöt sig
till dess motståndare, länder honom till ära, och visst är, att det steg han tog
i icke ringa mån bidrog att höja Sveriges sjunkna anseende.
De följande åren utmärktes af en täflan mellan de förbundne och
Frankrike, i det att hvartdera partiet till sin egen säkerhet sökte att förvärfva sig
nya vänner. Louis XIV tänkte sig till en tid möjligheten att spränga hela
förbundet genom att å nyo med lysande tillbud locka till sig den gamle
bunds-förvandten. Det lyckades likväl icke trots hjelpen af de många fransksinnade
inom den svenska rådkammaren. Allt bestämdare uppträdde Karl XI mot
Fraukrike och fullföljde, ehuru forsigtigt, den väg, på hvilken Bengt
Oxen-stjerna fört honom in. Ställningen syntes säkrare efter hand.
Garantifördraget vann allt mer i styrka; kejsaren biträdde det samma i mars och Spanien
i maj månad 1682. Liineburgska huset, i det hela vacklande, närmade sig de
förbundne. Med kejsaren slöt Sverige särskildt förbund den 12 (22) oktober 1682
till upprätthållande af westfaliska och nijmegiska frederna och under löfte
om ömsesidigt bistånd. Särskilda fördrag af likartadt innehåll iugingos af
Sverige med Holland och Spanien i Haag den 8 (18) mars 1683. Stora
ansträngningar gjordes att draga Danmark, Brandenburg och England öfver till »det
goda partiet». De slöto sig i stället till Louis XIV och underlättade derige-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
