Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Sveriges yttre politik ander Bengt Oxenstjernas ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forbund eller åtminstone att med Danmark och några nordtyska furstar bilda
»ett tredje parti», som genom eu väpnad fredsmedliug och i Frankrikes
intresse skulle återställa lugnet inom det tyska riket.
Det franska parti, som på 1690-talet förde sin bittra strid med
Oxen-stjerna och hans system, förmådde likväl icke bereda en afgörande seger åt
sina åsigter eller sina intressen. Sverige stod i det hela fast vid sin inslagna
politik och bibehöll sin neutrala ställning, deltagande i striden mot Frankrike
endast med några tusen man, som på grund af de slutna fördragen sändes
Holland och kejsaren till hjelp. Så mycket gjorde Frankrikes vänner likväl,
att denna hjelp stundom fördröjdes eller alldeles uteblef. De underblåste
äfven efter bästa förmåga den berättigade vrede, som hos Karl XI uppstod
med anledning af de båda sjömakternas tilltag att med våld förhindra de
neutrala staternas handel på Frankrike. Engelska och holländska örlogsfartyg
uppbragte svenska handelsskepp, varorna dömdes förbrutna och rederierna
drabbades af svåra förluster, hvilka blefvo ännu större genom sjöfartens oroande
af franska kapare. Karl XI gjorde i främsta rummet hos sina allierade de
kraftigaste föreställningar, utrustade konvojer, slöt (den 1 februari 1690) ett
försvarsförbund med Danmark och ingick (den 10 mars 1691 och 17 mars 1693)
med denna makt handels- och sjöfartsfördrag, hvars tillämpning under de
följande åren beredde de nordiska kronorna betydande fördelar i handeln. I
öfver-ensstämmelse med Oxenstjernas råd undvek den svenska regeringen sorgfälligt
att af de båda sjömakterna utkräfva vedergällning, hvilket skulle hafva
förorsakat en öppen brytning; men sjelfva sammanslutningen mellan Sverige och
Danmark gjorde både England och Holland betydligt mildare i sitt
tillväga-gående. Generalstaterna erbjödo sig tidigt att gifva Sverige skadestånd, och
de båda makterna ingingo tvenne fördrag, den 19 (29) november 1691 och den
15 (25) november 1693, på grund af hvilka betydliga ersättningssummor
verkligen utbetalades till svenska rederier.
Trots alla underhandlingar och fördrag fortforo dessa kaperier ända till
krigets slut och voro, i synnerhet från Frankrikes sida, högst besvärande; vår
handel och sjöfart ruinerade de likväl icke. För öfrigt syselsatte sig Sveriges
diplomati, lika som de kämpande partierna, med flere vigtiga politiska
spörsmål, hvilka mer eller mindre stodo i samband med det stora skådespel, som
företrädesvis upptog Europas uppmärksamhet. Här är ej plats att beröra dem. En af
dessa frågor var den om Sveriges fredsmedliug, hvartill förslaget framkastades
af Bjelke redan 1690 och i Frankrikes intresse. Det visade sig dä, att saken ännu
icke var mogen och att frågan, såsom Oxenstjerna tänkt, hade blifvit för tidigt
väckt. Hon kom snart fram igen för att icke falla. Sådana voro förhållandena
och Sveriges ställning. Under de följande åren fördes i sjelfva verket en
offentlig fredsunderhandling i Stockholm, samtidigt dermed att en vida vigtigare
hemlig underhandling pågick i Holland mellan Frankrike och de båda
sjömakterna. Slutligen var man ense om sjelfva preliminärerna. Sveriges bemedling
antogs officielt af de förbundne i början af år 1697, och den stora fredskongressen
i Rijswijk begynte sitt arbete. När det ändats, hade Karl XI gått ur tiden.
Sterigu historia. IV. ––––––––- 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
