Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Myndighetsförklaringen. — Fredsåren 1697—1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt framom hans år, och vid rådets öfverläggniugar, som han träget
bi-vistade, framstälde han ofta frågor och anmärkningar, vitnande om ett godt
förstånd och ett kungligt sinnelag. Sjelfherskaren trädde tidigt fram i ord
och later, och den starka viljan gjorde sig gällande icke minst gent emot
dem, som ännu några år skulle hafva varit de ledande. De
försökte ej att brottas, men fogade sig efter ynglingen, som redan
egde mannens säkerhet och sjelftillit.
Det dröjde ej länge efter Karl XI:s död, förrän den tanken
väcktes och uttalades, att den unge monarkens myndigblifvande
skulle på allt sätt påskyndas. Redan i början af juli månad 1697
skref den danske ministern derom till sitt hof och berättade såsom
ett rykte, att man vid den snart sammanträdande riksdagen »skulle
hafva konungen sjelf till regementet». Det var för visso äfven
hans egen varmaste önskan. Att tillfredsställa den blef derför en
uppgift för ett undersåtligt nit, som i detta fall var att finna inom
alla samhällsklasser. Massan af folket hade en inrotad motvilja
mot hvaije aristokratisk fåmannaregering och föredrog säkert
styrelsen af en konung, om också ung och oerfaren. En stor del af adeln
såg äfven hellre makten i Karl XII:s egen hand och tänkte för ett
ögonblick till och med genom en våldsam onistörtning gifva honom
den, i förhoppning, att han sedan, tacksam och frikostig, skulle
åt den svenska högaristokratien återskänka en del af dess
reducerade gods. Till sist vunnos sjelfva förmyndarne för planen att
genast göra Karl XII myndig, emedan de tänkte hvar och en på
möjligheten att vinna ett större inflytande genom att taga den
regerande konungens förtroende i odelad besittning.
Sålunda var redan under sommarn 1697 förmyndarstyrelsens
snara upplösning en händelse, af de fleste påräknad, och man
väntade väl allmänt, att denna hvälfning skulle komma att försiggå
på den riksdag, som blifvit sammankallad i och för den döde
konungens begrafning. Denna riksdag började den 3 och öppnades
den 6 november 1697; den syntes, att döma af den kungliga
propositionen, ej komma att syselsätta sig med några vigtigare frågor.
Men den 8 november på morgonen väcktes på riddarhuset och
bland den högre adeln förslaget »att presentera konungen sjelf
regeringen»; och det tyckes af handlingarna, som skulle tanken
derpå i det ögonblicket hafva framkallats af några landtmarskal- 397. Väija,
kens enskilda utlåtanden om »hans majrts särdeles stora gåfvor och 8^r*^jjrt
qvaliteter». Förslaget, löst framkastadt, togs genast under
öfverlägg-iktensMsto-niog och vann adelns allmänna och ljudliga bifall. På förmiddagenri8k*
ma,eam-sammanträdde ett riddarhusets utskott med regeringen och rådet, som
samtyckte, och man inhemtade genast under hand konungens löfte att, »fastän
han ännu kunde hafva någon lisa», icke undandraga sig, utan mottaga
regeringen. På eftermiddagen biträdde de ofrälse stånden adelns förslag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
