Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Myndighetsförklaringen. — Fredsåren 1697—1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptogs af sina regentpligter, utvecklade sig efter hand de politiska
förhållanden, ur hvilka slutligen framgingo de blodiga krig, som i det adertonde
århundradets början upprörde hela Europa. 1 söder påkallade den spanska
arfsfrågan statsmännens uppmärksamhet, till dess att efter Carlos H:s, den
spanske konungens, död hennes lösning öfverlemnades åt svärdet. I norr
var den å nyo upplågande dansk-holsteinska tvisten ett i och for sig farligt
brandämne, för Sverige så mycket farligare, som den efter Karl XI» död
anknöts till hemliga ränker af våra eröfringslystna grannar.
För Karl XII sjelf egde de europeiska förvecklingarna intet lockande,
och han var ännu för oerfaren att fatta meningen i denna kamp mellan
stridiga intressen. Den yttre politiken var för honom ett främmande falt,
der han visserligen stundom grep in, men då gjorde det på ett sätt, som
vitnade derom, att han leddes af det personliga tycket. Omkring honom
stod en krets af statsmän, delade mellan motsatta åsigter som under Karl XI:s
dagar. Det franska partiet försvagades snart genom Bjelkes fall samt Vredes
och Gyldenstolpes aflägsnande från den stora politikens skådeplats. På den
andra sidan stod allt jemt Bengt Oxenstjerna och uppvägde till en tid nästan
ensam sina motståndare genom sin öfverlägsna insigt, sin seghet och sin
förmåga att med klokhet begagna sig af omständigheterna. Han ledde
fortfarande de utrikes ärendena såsom kanslipresident, pröfvade allt emellanåt
sin kunglige herres onåd, men undanträngdes icke och förstod ännu att efter
ett lidet nederlag samla nya krafter och vinna seger för sina åsigter.
Efter Karl XII:s tillträde till regeringen syntes Europas makter i kapp
vilja försäkra sig om Sveriges vänskap, och att döma af frukterna var den
svenska regeringen angelägen att tillmötesgå allas önskningar. Redan under
året 1698 slöt hon förbund med kejsaren, sjömakterna, Frankrike, Danmark,
Itineburgska huset och Brandenburg. Det var en vacklan, tyckes det, emellan
olika politiska system.
Af alla dessa förbund var det med Frankrike på visst sätt det
märkligaste. Louis XIV:s sändebud, grefve d’Avaux, arbetade derpå under månader.
Han lyckades att värfva Piper och använde honom, icke för att med statsskäl
bemöta Oxenstjerna — dertill var Piper mindre lämplig genom sin jemförelsevis
stora okunnighet i de utrikes ärendena — men för att liemligen hos Karl XII
sjelf väcka sympatier för Frankrike och dess enväldige herskare. Det arbetet
hade sin framgång, och den 9 (19) juli 1698 afslöts fördraget, sedan det lyckats
Oxenstjerna att derur utesluta allt, som kunde anses på något sätt bindande
eller väcka anstöt hos andra makter. Louis XIV skattade ej högt traktatens
värde i och för sig, men han hoppades måhända lika som d’Avaux, att det
skulle blifva början till ett fastare förbund. Någon omkastning i Sveriges
politik betydde det skedda emellertid icke. Vi befäste oss samtidigt i våra
gamla allianser. I augusti 1698 undertecknades ett förbundsfördrag med
kejsaren, innehållande en förnyelse på tolf år af 1692 års traktat, och kort
derefter inlät sig Sverige med sjömakterna i en långvarig underhandling, hvilken
VVillem af Oranien dref på i känsla af den allmänna fredens osäkerhet. Redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
