Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom vän för att hjelpa dem blifva qvitt sin menedige konung och för att
gifva dem tillfälle »att i lians ställe fritt välja en annan, som bättre iakttog
deras rättigheter».
Karl XII hade företagit sitt tåg till Varsjav i den förhoppning, att hans
ankomst skulle utan möda medföra konung Augusts afsättning. Han räknade
dervid i främsta rummet på understödet af Polens kardinal-primas Mikael
Radziejovski, en man af stor begåfning och mycket inflytande. Denne
mer kände än välkände partigängare hade vid sista konungavalet i Polen
såsom Frankrikes anhängare hört till Augusts bittraste motståndare och hade
sedan allt jemt hyst en berättigad fruktan for hans planer mot den polska
friheten. För en tid hade till det yttre ett slags försoning inträdt mellan
August och den mäktige kardinalen, och den senare hade till och med gifvit
sitt bifall till anfallet på Livland. Sedan det misslyckats, slog Radziejovski
om och uttryckte sin dygdiga harm öfver trolösheten i den politik, som hans
konung följde. Han närmade sig Sverige och förde länge en liflig brefvexling
med Piper; han syntes vilja begagna Karl XII såsom tygel på August, men
på samma gång hålla de svenska härarna utanför Polens gräns.
Nu stod emellertid Karl XII utanför Yarsjav och stälde till Radziejovski
den fordran, att han skulle sammankalla en riksdag för anställandet af ett
nytt konungaval. Kardinalen svarade med en vägran. För egen del utan
skrupler fruktade han ändock den förbittring, som en dylik undfallenhet för
en främmande makt skulle uppväcka hos alla, äfven hos dem, som eljest voro
Augusts fiender. Man höll åtminstone i ett fall på sin nationela värdighet; i
alla öfriga hade den gått förlorad tillika med det politiska förståndet och
känslan af offentlig heder. Den tidens Polen var ett sönderfallande
samhälle, ur hvilket känslan af samhörighet försvunnit, der de store läto sig
bestämma af de enskilda intressena, och der massan endast hade förnimmelse
af den dagliga nödens tyngd. Ett sådant samhälle syntes hemfallet åt
undergång; men det hade i sjelfva föränderligheten af sitt offentliga lif och i sitt
folklynnes seghet en motståndskraft, som det var svårt att öfvervinna. Karl
Gustaf gjorde den erfarenheten och kunde i detta fall för sonsonen liafva
varit ett varnande exempel. Karl XII lärde ingenting deraf, och han kunde
ej af sin egen likartade erfarenhet förmås att i tid uppgifva en politik, som
icke ens under de lyckligaste förhållanden kunde lemna någon varaktig vinst.
Eröfringen af Yarsjav hade icke fört Karl XII närmare sitt mål. Han
gick att uppsöka konung August, hvilken i södra Polen hade samlat en här
af 30000 man, sachsare och polackar, de senare anförda af kronfåltberren
Lubomirski. Med endast 12 000 svenskar anföll Karl XII August vid Klissov
(9 juli 1702) och vann der öfver honom den kanske mest lysande af sina
segrar. Aran deraf tillföll i främsta rummet honom sjelf; han uppgjorde
planen till striden och ledde den och afgaf inför samtiden det första fullgoda
vitnesbördet om sin fältherreförmåga. Sachsarnes förlust var 2 000 man i
döde och sårade och 1 700 fångar, hvarjemte deras läger och tross samt en
mängd fanor och kanoner föllo i segrarens händer. Svenskarne förlorade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
