Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underhandlingar under dessa år hafva afsett att befrämja verkliggörandet af
den politiska tanke, som beherskade honom. Under långa tider, längre till
och med, än hans polska vänner önskade, låg han till utseendet overksam,
liksom på afstånd följande fiendens rörelser och partiernas kamp. Plötsligt
bröt han upp för att korsa sin motståndares planer, stödja sina anhängare och
befästa sin ställning, och det dröjde då ej länge, förrän verlden fick höra
talas om någon lysande bedrift, der fältherreskickligheten hade räckt handen
åt djerfheten och mannamodet; fiendernes mängd togs aldrig i beräkning.
Till sådana bedrifter hörde under 1703 års fälttåg träffningen vid Pultusk
och eröfringen af Thorn. Den förra utkämpades den 21 april och var en
kavalleridrabbning, i hvilken Karl XII tillfogade det sachsiska rytteriet under
Steinau betydliga förluster. Kriget drog sig sedermera upp mot det vigtiga
Thorn, hvars inneslutning började i midten af maj, sedan den svenska
hufvud-hären dit anländt. Först då Karl XII i augusti mottagit förstärkningar från
Sverige, tog belägringen på allvar sin böqan. Besättningen, ursprungligen
6000 man sachsiskt fotfolk, försvarade sig med lysande tapperhet, men måste
slutligen (3 oktober) gifva sig fången efter att hafva hopsmält till en
tredjedel. Ett rikt byte tillföll segraren. Stadens fall befäste de svenska vapnens
öfvervigt och bestämde under den närmaste tiden de politiska förhållandena
i Polen till Sveriges förmån.
Ibland polackarne växte efter slaget vid Klissov den djupa söndring,
som i det längsta varit dold af ett slags enighet på ytan. Utan tanke på ett
gemensamt polskt intresse, stälde sig de båda partierna, konung Augusts och
Karl XII:s, allt skarpare mot hvarandra, ifriga] att taga vara på den egna
fördelen, men tvekande och ovissa, när det gälde att taga ett afgörande steg.
Hvartdera partiet värfvade anhängare, hvar och hur det kunde, och gjorde
allt för att vid rådsmöten och riksdagar bringa till stånd ett beslut, som kunde
gifva partiet åtminstone ett sken af rätt att tala i hela republikens namn.
Sveriges vänner och Augusts fiender voro företrädesvis att finna i Storpolen.
De räknade der bland sina bästa män det polska rikets storskattmästare
Rafael Leczinski, hvilken af fruktan för Augusts planer på enväldet tidigt
slöt sig till Karl XII och var beredd att medverka till en tronförändring.
Såsom erkebiskop af Gnesen utöfvade kardinal Radziejovski sjelf det största
inflytande inom Storpolen, och hans ord betydde så mycket mer både der och
annorstädes, som han näst konungen var den förnämste i riket. Hans
hållning var tvetydig. Han var en forsigtig man och undvek »att taga ett falskt
steg», bidande nya segrar af de svenska vapnen, innan han öppet och helt
lånade sig till verktyg åt Karl XII:s planer.
Söndringen inom republiken var obotlig. Riksdagen i Lublin, af
August utlyst och börjad i juni 1703, syntes visserligen vitna om en återstäld
endrägt; men endrägten var endast skenbar, huru mycket det än försäkrades,
»att hela republiken omfattade Augusts sak». Konungens ifrigaste
anhängare på riksdagen hade hoppats att genom en öfverraskning kunna
genom-drifva en formlig krigsförklaring mot Sverige, förbund med Ryssland, brö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
