Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillämpade på sina fiender. Under tiden njöto de svenska trupperna efter
utståndna strapatser en välbehöilig hvila i ett välsignadt land, som kriget ej
hunnit att föröda.
Uti Volhynien mognade hos Earl XII beslutet att genom ett infall uti
Sachsen tvinga August till tronafsägelse och fred. Tanken derpå hade kastats
fram 1702 och borde säkerligen redan då hafva verkstälts. Den hade kommit
igen och pröfvats i vinterlägret i Rawicz; den tog till sist hos Earl XII en
fastare gestalt, när han ändtligen lärt sig inse fruktlösheten af detta polska
krig med alla dess ödeläggelser och segrar. Händelser under året 1706 kommo
att bestämma honom. De förbundnes segrar öfver Frankrike i Spanien och
yid Ramillies återtände hoppet hos August och förmådde honom att på
som-marn med den enda större här han hade skynda till Litauen för att der med
Rysslands hjelp återupptaga striden med den fruktade motståndaren. Earl XII:s
beslut var snart fattadt. Utan att mycket tänka på den fara, som åter kunde
Taxa upp i öster, ville han genom ett hastigt infall i det nästan försvarslösa
Sachsen framkalla afgörelsen. Rehnsköld hyste samma mening som sin konung.
Piper afrådde, bäfvande för hvad som komma skulle, när verldens ryktbaraste
härförare med sina veteraner ryckte in i hjertat af det tyska riket. Eanske
skulle Sverige med eller mot sin vilja ryckas in i nya strider.
Den 7 juli 1706 bröt Earl XII upp från Jaroslavice, förenade sig i Storpolen
med Rehnsköld och ryckte vidare i raska marscher genom Schlesien. Den 1
september stod han med 19000 man vid Sachsens gräns; han tågade i god ordning
fram igenom landet utan att möta något motstånd och stannade den 11
september vid Altranstädt, ett slott mellan Leipzig och slagfältet vid Liitzen. Han
tog der för några månader sitt högqvarter. Hos Sachsens folk lade sig snart
den förskräckelse, som främlingames ankomst väckt, och den förbyttes till
beundran och förtroende för den unge hjelte, som bland sina soldater höll den
strängaste tukt och här lade menniakovänlighetens dygd till den gudsfruktan,
sjelfforsakelse och sedliga renhet, hvari han länge gifvit det vackraste efterdöme.
August II fick i Litauen underrättelse om svenskames marsch mot
Sachsen och skyndade, för att rädda sitt arfland, att erbjuda Earl XII fred.
Han var nu beredd att underkasta sig det ultimatum, som den svenske
konungen sedan fyra år uppstält. Underhandlingarna böljade den 2 september j
i Bischofswerda på sachsiska gränsen och slutade efter några dagar dermed,
att Augusts sändebud gåfvo efter i allt. Den 14 (24) september 1706 slöts
freden i Altranstädt, och den 10 (20). oktober ratificerades den i Petrikov
i Polen af August II. Denne lofvade att i ett öppet bref till Polens ständer
afeäga sig sitt konungarike samt att erkänna Stanislav; han förband sig
vidare att utlemna Patkul, att förklara såsom brutna och ogiltiga alla till
Sveriges skada ingångna förbund, särskildt det med Ryssland, och att
med-gifva svenska hären vinterqvarter och underhåll i Sachsen; han utfäste sig till
sist att utverka kejsarens, Englands och Hollands garanti af fredsfördraget.
Freden hölls en tid hemlig, lika som det skett med underhandlingen
förut. Innan den offentliggjordes, blef en i Polen qvarlemnad svensk styrka,
Sr friges historia. IV. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
