Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ruisonnabla dessein att gå till Pskof och drifva fienden från eget land»
samt att derifrån anträda sitt tåg mot Moskva, för den händelse att »fienden
ej skulle till fred sig inclinera». På Karl XII voro dessa råd förspilda.
För honom framstod det allt mera klart, att endast ett infall i hjertat af det
ryska riket, tillintetgörelsen af dess härar, kanske tsar Peters afsättning, gåfve
den säkerhet, på hvilken Sverige för framtiden kunde bygga. Han ans&g allt
detta ligga inom möjlighetens gräns. Han räknade på sina härars styrka,,
på sina soldaters tapperbet och högre militära utbildning, säkert också på
sin egen förmåga, och han trodde sig dertill hafva att vänta stödet af det
missnöje, som sades råda bland de underkufvade folken inom det ryska riket.
Dessa halfvilda gränsstammar af tatarer och kosacker önskade att blifva qvitt
det ryska oket, och de kunde blifva till väsentlig hjelp vid det stora tåget
till Moskva, som nu upptog Karl XII:s tankar. Redan på hösten 1707 hade
Ivan Masepa, hetman för kosackerne i Ukraine, erbjudit Karl och Stanislav
sitt förbund. Underhandlingarna med honom fortsattes under vintern och ledde
slutligen till en öfverenskommelse, enligt hvilken Masepa, sedan Karl XII
passerat Dnjepr, skulle med några tiotusental kosacker stöta till den svenska
hufvudhären och deijemte uppvigla de missnöjda folken till ett öppet aftall.
På denna kanske allt för svaga grund bygdc Karl XII sina strategiska planer.
I juni 1708 skulle han rycka fram mot Dnjepr, förena sig med Levenhaupt
och framtränga i Severien, hvars fasta platser skulle hållas honom tillhanda
af Masepa. Samtidigt skulle den finska hären under generalmajor Georg
Lybecker, Maidels efterträdare, med hjelp af flottan intaga Petersburg och
hela Ingermanland. Stanislav borde förena sig med Krassov och nedslå allt
motstånd inom Polen för att sedan vända sina vapen mot Rysslaud. Under
sommarn 1709 borde anfallet från alla håll ske mot Moskva, och dervid skulle
tatarkanen på Krim, kanske äfven Turkiet, komma att öka antalet af
Rysslands fiender. Denna falttågsplan, hvars snillrikhet mången beundrat,
hvi-lade i sjelfva verket på så svaga förutsättningar, att dess utförbarhet låg
utom sannolikhetens gräns. Djerfheten, må vara också storslagenheten, kan
ingen efterverid ifrågasätta; men den kloka försigtighet, som ej öfverlemnar
någonting åt slumpen, utan räknar blott med kända storheter, har man svårt
att se i den svenske hjeltekonungens geniala hugskott. Erkännas må likvälr
att olyckor, som ej kunde förutses, och missgrepp af många, som hade
ledningen sig anförtrodd, satte företagets framgång snart sagdt ifrån början
i fråga. Sjelfva elementen tycktes hafva sammansvurit sig att skydda
Ryssland och dess herskare. Det oupphörliga regnandet under sommarn 1708 och
den följande vinterns förfarliga köld hindrade ofta den svenska härens rörelser
och medförde större förluster än striderna med fienden. Ryssarnes i det hela
goda ledning och deras ökade förmåga att hålla stånd i striden voro äfven
för Karl XII en öfverraskning, och deras krigssätt att vidt och bredt
för-haija eget land gaf honom den erfarenheten, att gränser voro satta för hans
viljas makt. Snart började också för de svenska härarna en rad af svåra
motgångar. Lybecker, en man i intet afseende vuxen sin plats, bröt först i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
