Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
augusti 1708 upp från Viborg med 12 000 man nyutskrifna trupper och inföll
i Ingermanland, men drog sig snart tillbaka vid den falska underrättelsen,
att ryssarne närmade sig med en öfverlägsen styrka. I Polen upptogs Stanislav
allt jemt af inre oroligheter, och när han och Krasso v ändtligen beredde sig
att tåga till Litauen för att taga del i den stora fejden emot Ryssland,
hindrades de af en svår farsot, som förmådde både svenskar och polackar att i
närheten af Lublin söka vinterqvarterens lugn.
Den svenska hufvudhären under Karl XII:s eget befäl pröfvade
emellertid hårdare öden. I midten af mars bröt konungen upp från Smorgoni
och intog strax derefter nya qvarter vid Radosjkovice, der han stannade i flere
månader. Med Levenhaupt, som han kallat till sig från Riga, öfverlade han,
ntan att likväl meddela honom falttågsplanen, om den livländska kårens
for-ening med hufvudarmeen, och genom bref af den 26 maj befalde han honom
att ofördröjligen sätta sig i marsch genom Litauen i riktning mot Beresma.
Denna flod öfverskreds af Karl XII i midten af juni, och några dagar senare
ankom han till Holoftsin, der bakom de träskiga stränderna af Vabisån
och inom starka förskansningar låg en större rysk här under Mensjikofs
befäl. Karl XII beslöt att anfalla den öfverlägsne fienden och vann här (den
4 juli 1708) genom sina soldaters mod och sin egen härförarskicklighet den
sista af sina större segrar. Sjelf skattade han den högt, emedan den i och
för sig var en lysande bragd, vitnande om ledarens taktiska skicklighet. För
fälttågets gång hade deremot slaget vid Holoftsin ingen betydelse. Ryssarne
hemtade sig snart och fortsatte derefter det utmattande småkrig, som måste
fora den svenska hären till en slutlig undergång.
Karl XII fortsatte tåget i sydostlig riktning och ankom till Mohilef vid
Dnjepr, der han stannade en månad under af vaktan på Levenhaupt och hans
här. Emellertid påyrkade Masepa allt ifrigare, att svenskarne i hast skulle
närma sig Ukraine för att gifva ett militäriskt stöd åt den allmänna
resningen bland kosackeme. Karl XII befann sig i det pinsammaste läge. Att
genast tåga till Severien var att lemna Levenhaupt åt sitt öde; att åter
invänta denne var att sätta på spel de fördelar, man väntat sig af förbundet
med Masepa. Konungens obeslutsamhet var uppenbar, och den kom, efter
allt att döma, att olyckligt inverka på krigets gång. Sedan trakten kring
Mohilef var utäten, tågade Karl under strömmande regn och under
oupphörliga skärmytslingar med ryssarne till Tsjerikof vid Sosj, en af Dnjeprs
bifloder, men vände derefter kosan mot norr för att undandrifva den ryska
hären vid Mstislaf i riktningen af Smolensk. Planen var måhända att både
räcka handen åt Levenhaupt och att hindra tsar Peter att sända sina trupper
till Severien. Efter flere häftiga strider ankom Karl till Starysze, beläget
vid en biflod till Sosj, och fann tsar Peter med sin här i en fullkomligt
oan-griplig ställning bakom otillgängliga träsk, hvarför ett vidare framträngande
åt detta håll var en omöjlighet. Konungen öfverlade med Piper, Rehnsköld
och Gyllenkrok och fattade slutligen den 14 september sitt beslut att genast
tåga till Severien och undsätta Masepa. I efterveridens ögon var detta beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
