Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utsigt till en säker undergång. För efterveriden vill det nästan synas, som
om en katastrof varit oundviklig, hvilket beslut Karl XII än fattat.
Den 28 juni 1709 utkämpades slaget vid Poltava och slutades med det
ödesdigraste nederlag, som Sverige någonsin lidit. Grunden till olyckan låg
ej blott i den svenska härens numeriska underlägsenhet, i bristen på artilleri
och ammunition samt i försvagandet af den kämpalust och tillf&rsigt, som,
innan nöd och förtviflan kommo, förde Karl XII:s krigare till seger. Flere
tillfälligheter bidrogo att göra utgången sådan, som den blef. Den vigtigaste
af dessa var, att konungen af sitt sår hindrades att sjelf leda det hela och
att på sina soldater öfva denna personliga, elektriserande inverkan, som ingen
härförare öfvat i samma grad som han. Generalerne voro missnöjda och oense
med hvarandra. Förberedelserna voro bristfälliga, och den anfallsplan, som
blifvit uppgjord, var icke af generaler och öfverstar allmänt känd. Ledningen
af det hela lemnade mycket öfrigt att önska. Rehnsköld, som förde högsta
befälet, tappade hufvudet, skymfade sina underordnade, Levenhaupt
inberäknad, och lade i dagen en obeslutsamhet, som nedslående inverkade på
soldaterne. I sjelfva slaget deltogo å svenskarnes sida endast 13000 man; de
öf-riga trupperna voro qvarlemnade vid trossen och i löpgrafvarna utanför
Poltava. Bataljen blef för svenskarne egentligen en strid med blanka vapen;
ammunitiouen var dålig, och det artilleri, som fans, togs icke med af brist pä
kulor och krut. Slaget, som började tidigt på morgonen, gick i böljan
lyckligt, men förbyttes inom kort till nederlag. Den truppafdelning, öfver
hvilken generalmajor Karl Gustaf Roos förde befälet, blef afskuren från
hufvud-hären samt måste efter en blodig strid gifva sig fangen; fotfolket, anfördfcaf
Levenhaupt, kämpade med utmärkt tapperhet, förlorade hela bataljoner genom
elden från fiendens batterier och måste slutligen gifva vika. Svenskarnes
förlust i sjelfva slaget utgjorde vid pass 3000 man, döde, sårade och fangne.
Till de sist nämde hörde Rehnsköld och Piper. Konungen, hvilken, bureu
på en hästbår, varit med i den hetaste striden, räddade sig med svårighet pä
sin stridshäst. Då ryssarne ej förföljde, lyckades det Levenhaupt, ehuru under
mycken svårighet, att samla den största delen af trupperna vid trossen. På
aftonen bröt hären upp från Poltava och tågade på Karl XII» bud, men mot
Levenhaupts råd åt sydvest utefter Vorsklafloden samt ankom den 30 juni
till Perevolotsjna, en ort, belägen vid Vorsklas utflöde i Dnjepr. Der var
vägen i sjelfva verket stängd. Dnjepr flöt fram bred och djup, Yorskla
likaledes, och inga åtgärder voro vidtagna att föra hären öfver. Med mycken
möda lyckades det Levenhaupt och några andra bland befälet att öfvertala
konungen att rädda sig sjelf; under natten till den 1 juli öfverskred Karl XII
med några tusen man Dnjepr. Färden gick vidare öfver Bug till Otsjakof
samt derpå till B ender, beläget inom det turkiska rikets gräns. Karl ankom
dit i slutet af juli, åtföljd af ungefär 500 svenskar. För de tappre, af
olyckorna nedböjde, som han lemnat vid Dnjeprs strand, kom afgörelsen inom
kort. På morgonen den 1 juli visade sig Mensjikof med en del af den ryska
hären, och till honom gaf sig Levenhaupt fången med 14 000 mau genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
