Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godtgörelse för våra förluster. Det var ett sådant, den eviga rättvisans
domslut Karl XII bidade.
Vi hafva följt hjeltekonungen på hans fard till Bender, dit han med
ett följe af 500 man ankom i slutet af juli 1709. Han mottogs af de turkiska
myndigheterna med den största utmärkelse och af befolkningen med uttrycken
af en beundran, som blifvit väckt genom sägnerna om hans sagolika bedrifter.
Karls afsigt var att stanna i Bender endast en kortare tid för att, sedan hans
sår blifvit läkt, skyndsamt återvända till Sverige. Han kom emellertid att
ändra sitt beslut. Flere af de turkiska store, bland dem seraskieren uti Bender,
och slutligen den svage och godmodige sultan Akmed III sjelf afgåfvo
bestämda löften att understödja den svenske konungen »med eftertrycklig bjelp
eller att åtminstone med stark eskort ledsaga honom genoin Polen till hans
egen här». Afsigten var att en tid qvarhålla Karl XII och använda hans
vistelse inom sultanens rike såsom en kraftig påtryckning på tsar Peter vid
en förestående underhandling om förlängning af freden mellan Ryssland och
Turkiet. Många af Karls omgifuing varnade honom för de turkiska
föré-speglingarna och rådde honom i stället att återvända hem; detta var särskildt
fallet med von Mullern, en kunnig man, hvilken, sedan Piper råkat i rysk
fångenskap, öfvertagit ledningen af de utrikes angelägenheterna. I Karls
hufvud stod deremot fast, att ett högtidligt löfte blifvit gifvet, och då han
sjelf mer än någon var mannen bakom ordet, fordrade han ihärdigt
uppfyllandet af det gifna löftet; han gjorde det så mycket hellre, som för honom
derigenom öppnades utsigten att med Turkiets hjelp upprätta sitt förfallna
verk och krossa den fiende, som besegrat honom vid Poltava.
Den plan, som Karl XII gjorde upp, var att förmå sultanen till krig
med Ryssland och att sjelf i spetsen för en turkisk här återvända till Polen,
der han skulle mötas af en från Pommern kommande svensk armé. Med
denna plan stämde icke väl rådsregeringens uppfattning af Sveriges fördelar.
Utan att ännu känna sin konuugs afsigter ingick rådet för sin del på det af
kejsaren och sjömakterna i mars 1710 slutna neutralitets fördrag,
hvari-genom säkerheten för Sveriges tyska provinser garanterades mot vilkor, att
Krassovs här i Pommern icke öfvade några fiendtligheter inom tyska riket
och icke användes vare sig i Polen eller på jutska lialfön. Så bekymmersam
ausågo de svenska statsmännen fäderneslandets ställning vara, att de i
neutraliteten för våra tyska provinser sågo en vinst, äfven om vi derigenom skulle
hindras att fullt förfoga öfver våra återstående militära krafter. Karl XII
förkastade hela fördraget; det var för honom i och för sig ett olidligt band,
och det lade dessutom hinder i vägen för de planer, som nu upptogo alla hans
tankar. Hvad rådsherrarne fömummo om dessa planer, återgaf dem icke deras
tillförsigt. De skildrade för sin konung om igen hans rikes svåra belägenhet.
De talade om fattigdom, hunger och dyr tid och om pesten, som just nu på
hösten 1710 börjat siua fruktansvärda härjningar, de begärde friare händer
att fa underhandla om fred äfven mot landafträdelser, och de hemstälde att,
»emedan nöden så pådref>, fa pantsätta delar af våra tyska provinser. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
