Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII var allt detta endast ett klenmodighetens tal, på hvilket han
svarade med nya kraf och de skarpaste uttryck af sitt kungliga misshag. Han
fordrade, att hela hans folk skulle liksom han visa fienden en modig uppsyn
och hellre duka under än något eftergifva af sin rätt.
Emellertid hade Karl med ihärdighet fullföljt sin turkiska politik och
inom kort funnit, att korruptionen bland sultanens gunstlingar och statsmän
var ungefär lika stor som hos Polens adel. Han befann sig åter ute på ett
gungfly af politiska ränker. Det lyckades honom att vinna en mängd
anhängare vid sultanens hof, der man framför allt hade öppet öga för hans guld,
men också kände sig dragen till det utomordentliga i hans personlighet. Efter
många bearbetningar och hemliga underhandlingar, vid hvilka en polack, den
modige och smidige Stanislav Poniatovski, gjorde stora tjenster, segrade det
svenska partiet i Stambul, och i november 1710 förklarade Akmed III
Ryssland krig. Karl beredde sig att uppträda i Polen, gaf rådet derför
förnyad befallning att i god tid öfverföra trupper till Pommern och visade sig
mycket angelägen att komma till fred med Danmark på grundvalen af
fördraget i Traventhal. Från den turkiska sidan började fiendtlighetema i
februari 1711 med ett härjande infall i polska Ukraine, företaget af några tusen
tatarer och kosacker. Pä våren satte sig den turkiska hufvudhären i rörelse,
200000 man, under ledning af storvesiren sjelf. Denne hade af Karl XII
fått sig delgifven en fälttågsplan, men följde den ej; han stälde sitt tåg »utan
fast dessein, varande den ena dagen af en mening, den andra af en annan».
Tsar Peters oförsigtighet kom honom till bjelp. En dag fann sig den ryska
hären alldeles kringränd vid floden Prut. För storvesiren var tillfället
kommet att bokstafligen förgöra fienden, skaffa Sverige hämd för Poltava och slå
i spillror detta växande ryska välde, hvars tillvaro var ett hot mot Turkiets
egen säkerhet. Det oerhörda inträffade. Hos den turkiske öfverbefälhafvaren
talade tsar Peters rubler med högre stämma än ära, krigsreson och statskonst.
Han beviljade sin till förtviflan bragte fiende en billig fred (juli 1711) och
lät honom derefter fritt aftåga med hela sin här under uttrycken af en väl
berättigad segerfröjd.
Händelserna vid Prut borde hafva öfvertygat Karl XII om vanskligheten
af att bygga något på Turkiets löften och om nödvändigheten att ändtligen
lyssna till sina undersåtars böner, som allt ifrigare manade honom att skynda
till sitt rike. Han tycktes emellertid ingenting vilja lära af allt, som skett.
Hårdnackadt höll han fast vid sina planer, stannade allt jemt i Bender, trots
de turkiska statsmännens ifver att blifva honom qvitt, och sökte genom sina
vänner och utskickade i Stambul att drifva den vankelmodige sultanen till
en ny krigsförklaring mot Ryssland. Så mycket har Karl förmått, att en
dylik förklaring tvenne gånger afgifvits (december 1711 och november 1712),
men förhoppningarna hafva åter svikits, sedan, icke minst genom de båda
sjömakternas bemedling, freden inom kort förnyats. Sveriges ställning
försämrades allt mer.
Efter afsl utan det af freden vid Prut försvann för tillfallet utsigteu till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
