Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlikning med Danmark, hvars konung & nyo hoppades »att göra eröfringar
utan att löpa någon fara». Pommern öfversYämmades af ryska, sachsiska och
danska trupper, Stralsund och Wismar belägrades, ehuru ännu utan framgång,
och några månader derefter, i augusti 1712, intogs Stade af danskarne,
hvar-efter hertigdömena Bremen och Verden gingo helt och hållet förlorade för
Sverige. Midt uti alla dessa olyckor och missräkningar hafva emellertid gång
på gång erbjudit sig möjligheter till räddning, hvilka en klok och beräknande
statsman knappast skulle hafva underlåtit att begagna. De politiska åsigtema
i norra Europa hade börjat att förändras. Den fruktan och ovilja, hvarmed
man hitintills betraktat det eröfringslystna Sverige, hade lemnat rum för
en dagligen växande oro vid åsynen af detta barbariska, öfvermodiga
Ryssland, som redan sände sina soldathopar inom gränserna af det tyska riket.
Tsar Peters egna bundsförvandter hade fått nog af den ryska vänskapen, och
både Danmark och Sachsen läto flere gånger förmärka sin böjelse för särskild
fred med Karl XII. Vigtigare än allt annat var det förbundsförslag, som
konung Friedrich i Preussen framstälde i Bender i böljan af år 1712. Hvad
Preussen erbjöd var kraftig bjelp till återeröfring af Sveriges östersjöländer;
hvad det fordrade var, utom garantien af staden Elbing, fredens afslutande
mellan Karl XII och August II, den senares bibehållande vid sin polska
konungakrona och hans inträdande i förbundet mot Ryssland. Ännu på våren
1713 och i februari 1714 förnyade Preussen sina anbud om förbund med det
allt mer utmattade Sverige, men det förändrade sina vilkor efter
förändringarna i Sveriges egen ställning och begärde till sist såsom lön för sin bjelp
Stettin med dess område intill floden Peene. Karl XII:s nära förtrogue i
politiska ting vid denna tid, Mtillern och Maurits Vellingk, yrkade ifrigt,
att deras konung skulle närma sig Preussen, söka fred med Danmark och
August II, med eller utan främmande bemedling, samt att han i allmänhet
skulle mer lämpa sig efter förändrade förhållanden. Till sådana råd ville
icke Karl XII lyssna. Han stod orubblig på sin ståndpunkt, som han ansåg
vara både rättens och den politiska klokhetens. Han höll i det längsta på
Stanislavs konungadöme, äfven sedan denne furste sjelf ville i fredens
intresse afstå sin krona. Ännu mer höll Karl på sin föresats att ej afträda
någon del af sitt rike. Redan i februari 1711 hade han låtit rådet veta, att
han »aldrig skulle samtycka till en neslig fred medelst några provinsers
afstående, ehuru konjunkturerna ock lära blifva», och i maj 1713 skref
han till Vellingk: »Oss åligger att heligt hålla det fasta löftet vi hafva gjort
att aldrig afstå eller bortgifva någon del af de landskap och herrligheter,
som våra förfader Sveriges konungar hafva oss i händer lemnat.»
Emellertid låg Karl XII år efter år vid Bender, lefvande med oböjdt
mod sitt vanliga, enkla lif i midten af den skara svenskar, som grundat en
liten koloni vid stränderna af Dnjestr. För Turkiet blef han i ordets
egentliga förstånd en dyrbar gäst; hos dess regering väckte han en ständig oro
genom det stora politiska inflytande han utöfvade, och sultanens högt betrodda
män voro intagna både af motvilja och fruktan för denne landsflyktige monark,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
