Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Karl XII:s sista år. — Hans död (1718)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans venstra hand falla ned utefter sidan; en kula från fästningen hade gått
igenom båda tinningarna och ögonblickligen medfört döden.
Så fick Karl XII en krigares död efter ett lif, som nästan helt och
hållet varit egnadt åt krigarens kall. Han var utan all fråga tidens
utomordentligaste man. Han har blifvit för efterveriden, särskildt för sitt folk,
urbilden, af den okufliga kämpakraft, hvarom de gamla sagorna förtälja och
som, ehuru mildrad, möter oss äfven i berättelserna om vår storhetstids
bedrifter. Till och med hans yttre raenniska har blifvit nästan typisk, och
många slägten hafva lämpat sina föreställningar om en äkta svensk krigare
efter den kännedom, de egt om kung Karls tilldragande kämpagestalt.
Till sitt yttre beskrifves Karl XII såsom en man af medelmåttig längd,
något större än fadern, välväxt och med rak och ledig hållning. Hufvudet
var väl bildad t, omgifvet af rätt uppstruket, glest och tidigt grånande hår;
pannan hög och bred; ögonen mörkblå och lifliga, näsan stor och bugtad,
hakan klufven, läpparna fylliga och
skägglösa; det hela bar prägeln på en gång af
mildhet och kraft. Lefnadssättet var ytterst
enkelt, klädedrägten lika så. Vanligen bar
Karl XII mörkblå klädesrock med förgylda
messingsknappar och uppfästa skört, byxor
] och väst af gult kläde, höga kragstöflar med
grofva jernsporrar, vid sidan en dugtig
hugg-värja samt på hufvudet en trehörnig filthatt.
Sättet, någon gång mot de närmaste
förtroligt, var alltid och mot alla belefvadt
samt egde den enkla och naturliga värdighet,
som anstod en konung. Öfver hela
person-441. Minnespenning (frånsidan) öfver ligheten låg lika SOm ett drag af höghet ock
>H.n kunde .j “»rdraga! Tui’ evigt minne orubbligt lugn, återspeglande ett inre, öfver
af den tappre.» hvilket lidelsen ej tycktes ega något välde.
Få menniskor hafva förefallit samtiden och efterveriden så på en gång
intresseväckande och svårbegripliga som Karl XII. Han var en sluten natur.
Sitt väsens art visade han ej i talet, men i handlingen; öfver motiven,
afsigterna yttrade han sig ej. Hans sedliga storhet har väckt beundran;
den öfverraskar också, om mau pröfvar den i ljuset af hans eget tidhvarf.
Gudsfruktan och sanuingskärlek, rättrådighet och sedlig renhet, tålamod och
sjelfbeherskning voro i förening med en utomordentlig viljekraft hans stora
egenskaper. Vi kunna icke säga, att han i samma grad har egt dem alla,
ty äfven han har skattat åt den menskliga inskränktheten; men han har för
visso egt nog af dygder för att i mycket kunna vara för sitt folk en föresyn.
Felen i hans karakter, haus sjelfrådighet, hans egensinne, hans oböjlighet,
de hafva liksom förevigat sig på hvarje blad i hans historia. De lågo i hans
lynne, de växte till genom brist på tuktan och frodades i enväldets luft
Om hjertelaget är det svårt att döma. Man kan ej säga, att han älskat för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
