Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Karl XII:s sista år. — Hans död (1718)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foljelser, om också en missledd rättskänsla någon gång kom honom att straffa
så hårdt, att straffet liknade en hämd. Mildhet, till och med ömhet tycker
man sig spåra någon gång i hans förhållande till syskonen, i hans umgängelse
med de kära krigskamraterne och i hans upprepade befallningar till rådet
att skona allmogen och lindra dess bördor. Men å andra sidan och i vida
högre grad vitna hans stränga framfart med sitt folk och hans liknöjdhet vid
soldaternes lidanden om en hårdhet och sjelfviskhet, som togo till med hans
och Sveriges olyckor. Man såg till sist ej mycket mera än den hjertlöse,
sjelf-viske despoten, öfver hufvud kan det ifrågasättas, om Karl XII, när hans
lefnad i ordets fullaste mening slutades, stod moraliskt så högt som vid början
af sin bana. Han spelade ett förtvifladt spel; och så stark han var, förblef
han ej helt och hållet obesegrad af de frestelser, dem sjelfva olyckan ställer
i en menniskas väg.
Karl Xll:s ryktbarhet har i främsta rummet varit krigarens och
hjel-tens; härförarens berömmelse har man sökt beröfva honom, men den
noggranna pröfningen torde låta honom behålla den. Att kriget och dess
äfven-tyr voro Karl Xll:s högsta lust, har hela hans lif betygat. För fredliga
idrotter har han likväl icke saknat sinne. Hans förhållande till Kristofer
Polhem och Nikodemus Tessin bär vitne derom, att han egnade
vetenskapens och konstens arbeten ett lefvande intresse. Rikets inre styrelse följde
Karl XII, så godt sig göra lät, med sin uppmärksamhet. Inom förvaltningen,
lagskipningen och skatteväsendet vidtog han flere vigtiga reformer. De
vitnade både om skarpsinne och framtidsblick, men de buro i mycket ett
revolutionärt skaplynne. De lämpades icke efter tiden och genomfördes ofta på ett
oklokt sätt, blefvo derför förhatliga och föllo i allmänhet med sin upphofsmau.
Betraktar man Karl XII i hela hans framförd,’ kan man ej säga, att
stora framtidstankar brusto honom; han egde dem tvärt om mer än många af
våra konungar. Men hvad som alldeles brast honom, var statsmannens
förmåga att rätt bedöma personer och tidsförhållanden och att klokt begagna
dem för sina ändamål. Detta »skicker eder efter tiden» ville Karl XII aldrig
veta af. Han stälde sig lugn på grundvalen af hvad han ansåg vara sin rätt
och kämpade för den med en jernhård följdriktighet, hvartill verlden aldrig
sett ett motstycke. Hvad han i sin ensidighet glömde eller icke såg, var,
att han i striden mot tidens vrånghet kränkte rättigheter, dem han borde
aktat. Han samkade sålunda öfver sig en moralisk skuld och hans ändalykt
blef derför slutet af ett sorgspel, hvars hjelte var han sjelf. För Sveriges
folk betydde Karl XII:s död slutet af dess storhet. Det gick nu att för sitt
politiska lif bryta nya banor. Enväldet hade varit skulden till dess olyckor.
Det galde att återfinna, hvad aldrig ett folk straff löst afhänder sig — friheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
