Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under dess storhetstid - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktningen ock den samhällsdaning, som börjat med Gustaf Vasa. Ett nytt
rådsvälde uppstod likväl, som under Kristinas förmyndarregering stärkte sig
genom att taga hela rikets förvaltning i sin hand, men detta välde förstörde
sig sjelft genom sina missgrepp under Karl XI:s omyndiga år och genom sin
oförmåga att fatta vidden af det samfundsspörsmål, som trängde sig fram efter
det tretioåriga krigets slut. Reduktionen, en politisk fråga lika mycket som .
en ekonomisk, bestämde Sveriges inre förhållanden under ett halft århundrade.
Den framkallade tvedrägt mellan frälse och ofrälse, hög- och lågadel samt
bröt slutligen ut i öppen fejd, hvilken de båda första regenterne af pfalziska
buset såsom påkallade skiljedomare visste att begagna till konungamaktens
fördel. Reduktionsbeslutet under Karl Gustafs tid blef ett stillestånd;
rådsregeringens förvillelser under Karl XI:s unga år bragte striden å nyo till
utbrott och gjorde en diktatur nödvändig för att rädda fäderneslandet. Karl
XI begagnade den för att krossa högadeln, bryta rådets myndighet och skaffa
åt enväldet rättslig giltighet på riksdagarna 1680 och 1682. Så sjelfherskare,
som Karl XI var, blef han likväl såsom sådan af sonen öfverträffad. Råd
och riksdag betydde icke mycket för Karl XI, det är sant, men de ingingo
ändock såsom delar i hans politiska hushållning; för Karl XII voro de båda
oting, som han kastade öfver bord. Under denne konungs tid spred sig för
öfrigt genom hans skoningslösa framfart till alla samhällsklasser det hat till
enväldet, som reduktionen födde hos adeln redan under Karl XI. Sverige
var då kommet till den oundvikliga brytning i sina inre förhållanden, som
inträffade omedelbart efter Kari XII:s död.
Den svenska riksdagens öden äro i det föregående tecknade i sina
hufvuddrag. Yi hafva sett, huru i synnerhet Gilltaf Adolfs regering blef
bestämmande för utvecklingen af vårt representativa statsskick. Först genom
honom stäldes den svenska riksdagen på rättslig grund och kom att utöfva
ett lagligt inflytande på rikets angelägenheter. Dess fördeluing i fyra stånd
blef faststäld, och bestämmelser gåfvos för dess öfverläggningar. Hvad angår
riksdagens befogenhet, egde den aldrig under detta tidhvarf lagligen någon
rätt att väcka förslag; denna rätt tillhörde konungen allena. I stället
utbildade sig den sed, att de olika stånden till konungen inlemnade sina
»all-männa besvär», på hvilka han utfärdade siua resolutioner. Den
lagstiftnings-och beskattningsrätt, som förut tillhört hvaije landsände, öfvergick efter en
tid af vacklan till det svenska folkets ombud på allmän riksdag. Redan i
Gustaf Adolfs konungaförsäkran förklaras »meniga ständers ja och samtycke»
vara nödvändigt för att »stifta ny lag eller gammal förvandla, förtrycka eller
platt afskaffa». Beskattningsrätten utöfvades länge under denna tid både af
riksdag och landskapsmöten, men stannade till sist hos den förra, der
bevill-ningen bestämdes särskildt för hvarje stånd. Emellertid blef riksdagen en allt
nödvändigare faktor i vårt politiska lif; den kände också sin styrka. 1660
års additament visar detta genom sin bestämmelse om riksdagar hvart tredje
år, »på det icke regering och råd måtte draga ail myndighet till sig och de
sina». Betecknande är också dess förbud mot provinsialmöten, hvilka visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
