Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under dess storhetstid - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelade särskildt en vigtig rol i striden mot adeln på riksdagarna under Karl
XI:s tid, då det stod under ledning af justitieborgmästaren i Stockholm, den
kraftfulle, hänsynslöse Olof Tkegner. Ingen samhällsklass led så mycket
under vår storhetstid som allmogen. Den har, sanningen att säga, åt Sveriges
ära och dess yttre storhet hemburit de största offren. Adelns orimliga
privilegier, så välvilligt gifna af Gustaf Adolf och Kristina, kommo att högst
väsentligt för bönderne öka skatternas och utskrifningarnas tyngd. Det var
en tillämpning af systemet att rikta de store på bekostnad af de små. Genom
försäljningen och bortförlänandet af skatteräntor kom en mängd sjelfegande
bönder under adeln och förlorade ofta eganderätten till sin jord. Bönderne
hade i nära utsigt att förlora sin borgerliga och politiska frihet och
förvandlas till torpare och lifegue på adelsmännens gods. Från denna olycka
räddades allmogen af Karl XI.
Den svenska förvaltningen i dess nu varande skick leder som bekant
sina anor tillbaka till vår storhetstid. Den skapades, ordnades och befästes
af Gustaf Adolf, Axel Oxenstjerna och Karl XI. Sitt första fullständiga
uttryck fick den genom 1634 års regeringsform, »så vidt realia vidkom»,
godkänd af Gustaf Adolf, för öfrigt Axel Oxenstjernas verk. Hvad som utmärkte
denna förvaltning, var dess centralisation och den fasthet, hvarmed dess olika
delar voro med hvarandra sammanfogade. Den staldes af Axel Oxenstjerna
i ett organiskt samband med svea rikes råd, hos hvilket alla dess många
trådar sammanlöpte, men skildes af Karl XI derifrån för att i stället göras
beroende af konungen. Det följde med nödvändighet af statsskickets förändring.
Under Karl XII:s senare år vidtogs inom förvaltningen en mängd
förändringar, hvilkas revolutionära karakter är omisskänlig. De afsågo att bereda
en öfvergång från kollegial- till ministerstyrelse för att så mycket som
möjligt lägga ledningen af det hela i händerna på ’konungen och hans
betrodda män. Den följdrikaste af dessa förändringar var den nya organisation,
som kansliet erhöll på grund af en kunglig förordning, daterad Timurtasj den
26 oktober 1713. Kansliet indelades genom detta påbud i sex afdelningar
efter de olika ärendena, hvar och en under ledning af sitt »ombudsråd», en
anordning, som i våra dagar har sin motsvarighet i de olika
statsdepartemen-ten och deras chefer. Från de gamla kollegierna drogs en mängd ärenden
dels till det omorganiserade kansliet, dels till andra embetsverk, som af Karl
XII skapades. Ett sådant var kontributionsränteriet, som kom till stånd
1712 i samband med en af konungen vidtagen skattereform. Det skulle hafva
att förvalta »hela kontributionsverket så till inkomst som utgift» och kom
att draga till sig en del af de göromål, som förut tillhört statskontoret. Ett
nytt embetsverk blef äfven den förut nämda upphandlingsdeputationen, hvars
tillvaro kan räknas från böljan af år 1716; den kom slutligen att omfatta
nästan hela statsförvaltningen. På den och kontributionsränteriet samlades
hela det hat, som uppstod i följd af utpressningarna under Karl XII:s sista
år. Båda upphörde med det envälde, hvilkas verktyg de voro.
Rättskipningen ordnades efter en lång oreda i början af Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
