Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undgå kanske den himmelens eld, som snart
förbränner edra beläten till aska. Förslaget
vore mycket klokt, om det ej vore omöjligt.
— Och hvarför är det omöjligt?
— Ty Valhalls gudar finnas ej, — svarade
Rolf, med långsam tonvigt på orden, och
blickade frimodigt på Kettil och hans män.
— Gudlös må den arma mannen kallas som
så talar, — inföll Kettil, förunderligen lugn. —
Men säg mig en sak ännu, du som fallit bort
från den gamla hjeltestammen och från dess
odödlighet, likt ett vissnadt löf från ett herrligt
träd, hvars krona höjer sig åt himmelen, säg
mig: förnekar du äfven Thor?
— Ja, jag förnekar äfven honom.
Medan dessa ord vexlades rådde djup
tystnad i salen, och gamle Kettil satt sjelf
förstummad efter det sista svaret. Det syntes att en
mäktig känsla arbetade inom honom, och det
var med ett slags religiös förbidan han blickade
uppåt, liksom han trodde att styrkans gud skulle
hämnas på förnekaren af hans välde. Medan
han satt i denna ställning, och med handen
lyftad likt en besvärjare, tilldrog sig den
sällsamma tillfälligheten, att ett åskslag lät höra sig,
doft och länge rullande i fjerran. Det var en
guds uppenbarelse, och nästan alla böjde sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
