Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SG
satt, att man deri kunde draga så väl vagn som
bockar; ty under den botten, hvarpå de sednare
stodo, voro hjul anbragta liksom under sjelfva
vagnen.
Sedan guden var räddad, hade de vilda
ropen tystnat, och Kettils män försökte att släcka
branden. Men huset var af ringa omfång,
förstörelsen hastig, och snart hördes ett väldigt
brak; taket hade störtat in. Der var ingenting
mer att göra, och Rolf med sina följeslagare
hegaf sig tillbaka till salen.
Hedningarne kommo slutligen in, en efter
annan, mänga med svedda kläder, alla dystra
och förstämda. Endast Björn dörrvaktare
fyllde ett horn, gick fram till den unge höfdingen
och räckte honom det.
— I morgon,— sade han,— låter jag
prim-signa mig. Din Gud är ändå den rätta Guden.
Morgonen derpå var det en sorglig anblick
efter nattens förstörelse. En askhög låg på den
plats, der det gamla gudahuset stått, och de förr
så herrliga lindarne sträckte åt höjden sina
förbrända grenar, känslolösa för solens ljus och
värma. Fåglarne, som icke mer funno en
fristad i deras kronor, der de så ofta sjungit då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
