Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stegen. Trollen i jordens gömslen kröpo rädda
tillsammans, ty de trodde ej annat, än att det
var Ake-Thor sjelf som färdades fram deruppe.
Vid sin hemkomst trädde han in i
frustugan, dör Hildur satt ensam, arbetande på en
konstfull väfnad. Hon sprang lifligt upp,
hel-sade den gamle och förde honom till en bänk
under vindögat, der en klar dager bestrålade
hans silfverhvita lockar.
— Stilla och fromt är qvinnans värf, —
yttrade gubben; — mannens lif är en härd
kamp ända till slutet, så mycket hårdare när
segern öfvergifver honom.
— Du är sorgsen, min far, — sade Hildur,
— det ser jag på dina ögon, det hör jag på
dina ord.
— Ja, Hildur, — svarade han, — åter har
denna lära, lömsk och hycklande, funnit väg
till folkets sinne. Hon löser brynjan frän
männens bröst och ingjuter der sin vekliga och
slafviska anda, der fordom styrka bodde. Det
klingar frid frän hennes läppar, och ständigt
frid, det är ett qvinnoglam som icke höfves
männen. Stridslusten och segerfröjden släckas
i kämpens öga, handen domnar bort och
svärdet rostar. Det är frihet de bjuda jorden, säga
desse prester, men det är träldom; det är ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
