Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länge satt Kettil tyst och begrundande;
Hildur vågade ej störa loppet af hans tankar; der
hvälfde sig ock så många i hennes eget hufvud.
— Mina söner! — utropade gubben och
blickade åter upp. — Mina söner, j hafven alla
dött hjeltars död! Jag vill gå och söka upp er
i Valhall!
— Min far, du eger ju din dotter! — sade
Hildur ömt, och den milda rösten förfelade icke
sin vanliga verkan. Gubben såg kärleksfullt
på henne och smekte de väna kinderna. Men
liksom om han plötsligt erinrat sig, hvad han
nyss icke tyckts märka, Hildurs ängsliga
beteende då hon så hastigt skylde sin väfnad, reste
han sig upp och ryckte klädet från duken.
Der visade sig ett dyrbart arbete, hvarpå
Hildur nedlagt all sin skicklighet. Tyget var
hvitt som den drägt hvari de nydöpte kläddes,
och på denna bländande botten hade under
Hildurs fina händer upprunnit ett kors, inväfdt
med röda och gyllene trådar. Der mötte åter
Kettil den misskända bilden; den talade ej till
honom om frid och försoning.
— Ensam står jag således, — utbrast han,
sedan den första plågsamma öfverraskningen
något lagt sig; — äfven mitt barn böjer sig i
stoftet för Hvita Krist; äfven hon, min trofasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
