Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högljudt och flickorna smålogo skalkaktigt;
kluf-na granstammar kastades i elden på härden,
lågorna sprakade och strödde sitt Oaddrande
sken öfver de blanka vapnen på väggarna,
hornen gjorde sin rund och allt hade antagit
utseendet af ett gladt gästabud. När Kettil
åstadkommit denna förändring, fr.öjdade han sig
hemligt åt gästernas muntra glamman, men försjönk
sedan åter i sin förra tystnad, med mörk
tankfullhet på pannan, och satt som en molnstod i
högbänken omgifven af gnistrande eld. Slutligen
rätade han upp sig och blickade allvarsamt
omkring på sin sorlande omgifning; alla
tystnade småningom, ty de sågo att den gamle
ville tala.
— Solen skrider till nedgång, — började
Kettil, då det blifvit tyst, — dagen ändas, och
snart slocknar äfven lifvets sol för den som länge
har lefvat. Ja, länge har jag suttit här i
högbänk, och egt gudars ynnest och menniskors
aktning. Ofta var min stuga full af trogna
vänner och ärade gäster; ty gä$tvänlig man är
vänsäll. Äfven ofta sjöngo skalder här och
gu-davigd harpa klingade, till ära för berömliga
och segerrika män. Icke heller vill jag dölja
att också til) mig blefvo runor diktade, den tid
jag kom ifrån Östervåg med seger vunnen öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
