Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— j mina ärade gäster, och j mina gamla
trogna tjenare, jag bjuder er att bevittna och
hedra min sista färd.
Alla lemnade sina bänkar, både män och
qvinnor, och följde gamle Kettil, som begaf sig
å väg. Då de kommo utanför stugan, befanns
der Thors gudavagn, densamme som gubben
hade räddat ur det brinnande offerhuset. De
tvänne äldste af hans män, de båda som ett
par dagar sett så hemlighetsfulla ut, och hvilka
voro de ende utom Kettil sjelf som visste hvart
resan gällde, stodo framför gudavagnen, redo
att sätta den i rörelse, på ett gifvet tecken.
Detta tecken var Kettils utträde ur stugan;
karlarne fattade då genast i silfverkedjan,
bockarne tycktes nicka med sina gyllene horn, och
vagnen rullade långsamt från gården. Kettil
med den sörjande Hildur på ena sidan om sig
och Rolf Arnason på den andra följde efter sin
åkande gud, som stod der rak och högtidlig i
sin lysande silfverskrud; och efter dem kommo
alla de öfrige följeslagarne på denna sällsamma
färd.
Landskapet låg vackert belyst af aftonsolen,
och på båda sidor om vägen sågos talrika
hjordar af betande boskap, vittnen om Kettils
rikedom och förr ämnen för hans fägnad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
